Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Christin Ljungqvist: Vita Tigern

I Christin Ljungqvists steampunkdystopi finns även träd och ljunghedar i stället för asfalt.
I Christin Ljungqvists steampunkdystopi finns även träd och ljunghedar i stället för asfalt. Foto: Ola Kjelbye

Postapokalyptiskt. Framtiden är obehagligt lik nuet.

FANTASY
Christin Ljungqvist
”Vita Tigern”
Gilla Böcker

 Foto: Ett kylslaget Göteborg år 2296, nu Sveriges största stad efter den stora kärnkraftskatastrofen som utplånat halva jordens befolkning. Endast norra Sverige klarade sig hyggligt tack vare de renskötande samernas självhushållning och samerna är därför nu landets viktigaste befolkning. Söder om Gävle ligger de sedan länge vilda, outforskade delarna av landet. De större städerna som finns kvar har byggt murar omkring sig för att skydda sig mot skogsfolket, de fria folken på utsidan. En stark nationalism och protektionism råder och misstänksamhet mot alla utsocknes, särskilt immigranterna från andra länder som anländer med luftskepp till Göteborg i en aldrig sinande ström för att söka asyl. Men de är inte särskilt välkomna. Förutom på Hotell Vita Tigern.

Hotell Vita Tigern, är det enda hotell i Göteborg som tar emot asylsökande och här i den brokiga hotellmiljön växer den 14-åriga Avalon upp med sin bror och sina föräldrar som driver hotellet. Avalon är likt Lyra i Philip Pullmans klassiker, ”Den mörka materian”, en stark, självständig och takklättrande flicka som återkommande beskrivs som ”infernaliskt nyfiken”. Dessutom är hon rejält frustrerad över att hennes familj verkar ha hemligheter som hon inte får del av. En av drivkrafterna till den infernaliska nyfikenheten, helt klart.

Avalon driver tillsammans med några vänner en hemlig detektivbyrå. De löser på ett lite snällt Blytonskt sätt olika mysterier som de läser om i den statskontrollerade tidningen. En dag kraschar dock en svävare ner genom isen på Göta älv, och föraren hittas inte. Svävaren har tagit sig över murarna olagligt och både polisen och ungdomarna engagerar sig nu för att hitta den så kallade Luftfartssabotören. För Avalon handlar det dessutom om att försöka ta reda på sin egen familjs och Hotell Vita Tigerns hemligheter.

Det är visserligen en dystopisk postapokalyptisk värld man möter, där samtliga fossila bränslen är uttömda eller obrukbara och med ett diktaturliknande statsskick. Men även en framtidsvision som inte är helt så dyster. Transporter sker med vätgasdrivna svävare och steampunkliknande luftskepp. På Avenyn och längs kajkanterna växer nu träd och ljunghedar där det tidigare bara fanns asfalt. Inte helt fel alltså. Grönt är skönt.

Ibland är det lite väl mycket Kling-och-Klang-klichéer över poliser och andra karaktärer och inte sällan gammal pojkboksdeckare över handlingen, men det light-dystopiska low-tech-Sverige Ljungqvist målar upp är riktigt intressant och lovande.

Problemet som Christin Ljungqvist framför allt lyfter fram på ett starkt sätt är dock den nationalistiska och isolationistiska politiken och vad den gör med människor. Och vår medmänsklighet. Här finns den verkliga politiska glöden, bäst uttryckt genom Avalons mamma:

”För så som svenska staten behandlar människor i nöd, oavsett om de kommer utifrån eller från våra egna skogar, om de är samer eller driver en gård? Det är omänskligt. Lilla landet lagom med sin förbannade kommunism. Vi har det så bra här, alla är med och delar. Fan heller. Diktatur är vad det är, renodlad jävla diktatur.”

Ord och inga visor. Och det känns otäckt aktuellt.