I Aftonbladet skriver medicinstudenten och skribenten Cecilia Verdinelli om hur stölderna och plundrandet under upploppen i England naturligtvis är aspekter av vår tid och av dess stora, övergripande ideologi: ”Att protesten är begärsdriven i ett begärsdrivet samhälle borde inte förfasa oss” (22/8).
Det är något med den analysen, en samtidspolitisk smärtpunkt, som faktiskt också värker i Christine Falkenlands nya roman ”Sfinx”. Som i meningen ”Kanske hör det till välståndets baksida att behöva konfronteras med den kladdiga blandningen av beundran och avund, kärlek och hat”. Eller som i ”på senare år har jag liksom vaknat upp och yrvaket sett hur man runtomkring mig bygger och åstadkommer, hur finurligt andra ordnar sin tillvaro. Bitarna faller på plats, man ser om sitt hus. Nu är skördandets tid, för dem som är i vår ålder.”
Att vara en som upptäcker att drömmarna om ett vackert och viktigt liv aldrig infriades, i en värld som handlar så mycket om att just uppnå drömmar, är tungt. Om den tyngden och vad den kan leda till handlar ”Sfinx”. En namnlös brevskriverska vänder sig till sin före detta mans nya hustru, den vackra Claire. Hon som skriver är en konstnär i medelåldern, inte framgångsrik alls. När hon får veta att den före detta mannen Felix – en man från ganska länge sedan – har gift sig rikt och bor i havsnära området Hovås i Göteborg, brister något för henne.
Svartsjuka, naturligtvis, men inte särskilt sexuell. Brevskriverskan har framför allt drabbats av en förtärande avund på det liv Felix nu kan leva; det hon föreställer sig är ett harmoniskt äktenskap, med en son, med bilar och med sommarhus i Bohuslän.
Romanen består bara av dessa brev till Claire. Läsaren kan inte veta om hon skickar dem, och om det verkligen är så att hon åker till familjens Bohusvilla och märker deras lakan och tandborstar med sitt underliv. Men man anar att galenskapen stegras och att hennes förlorade hopp om livet och hennes oförlösta längtan slutar i katastrof av kaninkokarsort.
Christine Falkenland når djupt in i avundens kärna, där barnets tidiga förluster av tillhörighet göms. Men i ”Sfinx” finns inte bara de psykologiska urscenerna, utan Falkenland vänder också uppmärksamheten mot världen och de väldigt mätbara villkor som ger livskraft åt en del och tömmer den hos andra.
Att vara fattig är till exempel inte vackert. Att bo i ett fult hyreshusområde vid randen av en av stadens rikaste förorter, är en kontrastverkan som känns. För kanske är det så, som brevskriverskan själv vill ha det till, att det är just vid jämförelsen med dem som har som hennes eget liv faller sönder: Hennes aborterade pojkfoster mot hans son. Hennes mörka tvåa mot hans två hus i ljuset. Hennes bortvända mamma mot hans moderliga hustru.
För mig gestaltar brevskriverskan en av existensens största rädslor – den att inte kunna vända uppåt. Att göra svåra erfarenheter, som var för sig kan vara ofarligt smärtsam men som tillsammans blir fatala.
I ”Sfinx” är det för sent för livet. ”Gånge denna kalk ifrån mig”, skriver jaget när hon närmar sig undergången, och det är naturligtvis en känd rad ur Matteusevangeliet, om Jesu rädsla för sitt öde. Det är också ett eko ur Falkenlands egen diktsamling ”Blodbok” (1995), även om raden där är ”Gånge din kalk ifrån mig”.
Dessa ödets kvinnliga och våldsamma fångar återkommer i författarskapet; jaget i ”Sfinx” ter sig som en nutida släkting till Rakel i ”Min skugga” (1998). Men inte bara psykologiska teman återkommer, utan också ordvärlden, till exempel de betydelsebärande egennamnen. Dessa ekon och upprepningar gör varje nytt verk större än boken själv.
Samtidigt riskerar romanerna att bli lufttäta. Huvudpersonens språk och öde i ”Sfinx” kan liksom bara underkasta sig Christine Falkenlands stora berättelse. Men jag är fortfarande genuint glad åt att få vistas i den där världen av förklarat mörker. Och när begären numera, som i ”Sfinx”, delas lika mellan kön, ande och samhälle, blir hennes författarskap bara ännu rikare.