För inte så länge sedan fick jag tag i en dvd-utgåva av den tyske regissören F W Murnaus stumfilmsklassiker ”Nosferatu” från 1922. Utgåvan var svensk, och en text på kassetten upplyste om att skräckgenrens första mästerverk varit förbjudet i Sverige i över 50 år innan filmen slutligen släpptes 1972.
Jag kunde inte låta bli att undra vad det var i denna film som var så förfärligt att det svenska folket i ett halvt århundrade inte tålt att se den. Vad i filmen var så till den grad hotfullt att ett demokratiskt land som Sverige måste ta till censur för att skydda sina medborgare?
Var det åsynen av den legendariske skådespelaren med det symboliska namnet Max Schreck, med den fula tandställningen, de utstående öronen och den tomma blicken? Var det blodet som hade en så upphetsande effekt på hans vampyrinstinkter? Var det den uppenbart sexuella symboliken i hans begär att suga sig fast i strupen på sina oskyldiga offer? Eller var det något helt annat? Vad exakt var det som skrämde det svenska folket så att det inte tålde anblicken av det ens i stumfilmens svartvita återgivning?
Nosferatu är inte en helt vanlig vampyr. Överallt där han färdas har han med sig en armé av smittfarliga råttor. Som fripassagerare ombord på ett skepp vars besättning dör en efter en anländer han till den tyska hamnstaden Bremen i jakten på en ung kvinnas hals, som han bara sett återgiven på ett fotografi. Snart drabbas Bremens invånare av pesten, och liktåg efter liktåg drar genom gatorna.
En silverkula eller en påle genom hjärtat, de traditionella metoderna för att ta livet av vampyrer, är inte nog för att stoppa Nosferatu. Något mera krävs: ett människooffer. En ung jungfru måste frivilligt erbjuda honom sin hals hela natten så att han glömmer tiden och det blir för sent att återvända till den kista där han kan gömma sig från solens strålar, som kommer att bränna upp honom.
Det är mycket mer än en sexuell symbolik knuten till detta vampyröde. Det är skräcken för smittan, den smitta som främlingar kan föra med sig, och jag kunde inte låta bli att tänka att det knappast var en tillfällighet att ”Nosferatu” var förbjuden under i stort sett samma tid som Sverige hade mycket restriktiva invandrarlagar och i en oerhörd omfattning använde sig av tvångssterilisering mot medborgare som ansågs degenererade och därför stod i vägen för ett sunt och effektivt folkhems framåtanda. Nosferatu förkroppsligade rädslan för det främmande.
Och mer än så: den enda verksamma boten mot Nosferatus skräckregemente var nästan lika fasansfull som hemskheterna i sig: man måste offra sin oskuld och själv låta sig smittas. Nosferatu representerade det orubbliga svenska tabu som förenar både höger och vänster: orenheten. Och det som är än värre: det nödvändiga i att förlora sin oskuld.
Sverigedemokraterna, Sveriges anstormande högerpopulistiska parti som är närmare än någonsin att röstas in i riksdagen vid höstens val har sin Nosferatu: det är invandrarna. Men det övriga Sverige har också sin Nosferatu: det är Sverigedemokraterna.
Från invandrarna utgår en smitta: osvenskhetens smitta. Men det gör det enligt det etablerade Sverige även från Sverigedemokraterna själva: intoleransens smitta, och i ett Sverige som framhåller sin öppenhet och tolerans anses intolerans osvensk. I kampen mellan det officiella Sverige och Sverigedemokraterna är det två skilda uppfattningar om svenskhet som krockar.
Dagens Nyheters legendariske chefredaktör Olof Lagercrantz skrev en gång att djurarterna på de i zoologiskt avseende unika Galápagosöarna var väl rustade att motstå de fiender som i miljontals år stått dem efter livet. Men mot de nya fiender som introducerades när den första människan gick i land på de dittills obebodda öarna var djurarterna på Galápagos helt värnlösa.
Lagercrantz avsåg sin bild som en politisk metafor: de fiender vi känner till är vi i regel rustade att klara av, för ibland lär vi faktiskt av historien. Men de nya fiender som dyker upp kräver också nya svar, och det räcker därför inte alltid att studera historien. Man måste också skärpa blicken för samtiden. Det är bara sällan historien upprepar sig.
Är Sverigedemokraterna en upprepning av 30-talets nationalsocialism? Eller är det högerpopulistiska partiet ett modernt svar på moderna problem? Räcker det att påvisa retoriska likheter mellan då och nu och sätta upp röda varningsskyltar? Eller ligger fronterna någon helt annanstans, inte i nazismens förvirrade föreställningar om blod och jord utan i ett försvar för en hotad välfärdsstat?
Radiojournalisten Christoph Andersson är i sin väl researchade bok ”Från gatan in i parlamenten. Om extremhögerns väg mot politisk makt” på jakt efter likheterna. I en undersökning som också för honom tätt inpå det halvnazistiska tyska NPD är det emellertid inte Sverigedemokraterna han sätter fokus på, utan de betydligt mer långtgående Nationaldemokraterna. Modigt går han i närkamp med partiet i inträngande och skarpsinniga reportage som inte lämnar något tvivel om att detta är ett parti som aldrig släppt sina rötter i nazismen.
Nationaldemokraterna står i gengäld helt utan väljarstöd och befinner sig med sin våldsdyrkan och uppenbara antisemitism snarare i en gråzon mellan extremism och kriminalitet. Andersson lyckas inte övertyga om att det bisarra partiet utgör ett hot mot demokratin. Deras låga väljarandel visar att Sverige lärt sig läxan: här är en historia som inte får upprepas. I gengäld är den svenska polisens bristande vilja att utreda eller ens ingripa mot partimedlemmarnas otaliga lagbrott förbluffande.
Mikael Ekmans och Daniel Poohls bok ”Ut ur skuggan. En kritisk granskning av Sverigedemokraterna” fokuserar på Sverigedemokraternas rötter i högerextrema rörelser av den mest tvivelaktiga sort. Det är en grundlig och övertygande redogörelse för partiets historia, men även här ligger fokus på likheter med trettiotalets nazism. Sverigedemokraternas försök att rensa ut i de egna leden och normalisera partiet med Dansk Folkeparti som förebild framstår i det ljuset som en maskerad utan trovärdighet, och deras framgångar på sistone som resultatet av ett bedrägeri.
Niklas Orrenius menar i sin bok ”Jag är inte rabiat. Jag äter pizza” att det är för många åsikter och för lite information om Sverigedemokraterna i svensk press, som snarare än att berätta om det utskällda partiet ser det som sin uppgift att bekämpa det. Orrenius skildrar några av de förföljelser partiets medlemmar varit utsatta för på sina arbetsplatser och ger om inte sympatiserande så ändå förstående porträtt av människor som utifrån sina förutsättningar ärligt brinner för sina övertygelser. Att deras övertygelse också innebär en diskriminerande nedvärdering av invandrare döljer han inte.
Men att beskylla Sverigedemokraterna för att vara förklädda nazister menar han bara berövar journalistiken trovärdighet. Orrenius efterlyser en journalistik utan förutfattade meningar. Men själv försöker han inte sätta in det nya partiet i något större sammanhang.
Både Christoph Andersson och de två författarna till ”Ut ur skuggan” kämpar mot gamla fiender som vi känner igen när vi ser dem. Vi är rustade att stå emot nazismen antingen den framträder öppet eller förklär sig. Men författarna är också realistiska nog att inte frambesvärja ett parti som strävar efter absolut makt. De vet mycket väl att de högerpopulistiska partierna aldrig kommer att få absolut majoritet eller ens komma i närheten. Däremot kan de utgöra tungan på vågen och locka en borgerlig, konservativ högerflygel, som alltför länge hänvisats till ett liv i frustrerande opposition in i ett fatalt samarbete där det blir extremisterna och inte de moderata som till sist anger tonen.
Det är de opportunistiska allianserna, den ängsliga eftergivenheten, det stegvisa övertagandet av en hätsk retorik som siktar till att undergräva den demokratiska tron på människors likhet, som är det farliga.
Mikael Ekman och Daniel Poohl säger det tydligt i efterskriften till ”Ut ur skuggan”. Man bör möta Sverigedemokraterna konkret och med utgångspunkt i principiella ideologiska hållningar i stället för att tabuisera eller förtiga de frågor de ställer. Man bör ändå erkänna att intoleransen finns och är ett faktum i det svenska samhället. Den existerande integrationspolitiken där partierna överträffar varandra i hårdhet och behandlar invandrarna som om de vore fjärran satelliter snarare än medlemmar av samhället stärker i sista hand intoleransen.
I en demokrati finns inga felaktiga frågor. Men det finns felaktiga svar. Det säger inte författarna till de här omtalade böckerna rent ut. Men det säger jag som medborgare i ett land där ett extremt högerparti har kommit till makten i en ohelig allians med den etablerade borgerligheten. Problemet är inte minoriteten. Problemet är den ständigt eftergivliga majoritet som förlorar kontakten med sina egna värderingar. Jag talar inte enbart om den anlupna borgerligheten i Danmark. Jag talar också om den socialdemokratiska oppositionen, som tragiskt nog kommit att tro att man kan bekämpa sin motståndare genom att överta hans ord, retorik och tankegångar.
Ska Sverigedemokraterna hälsas välkomna i riksdagen? Det tror jag att de ska. Det kommer kanske att se ut som en förlust av politisk oskuld för många uppriktigt demokratiskt tänkande människor i Sverige. Men det är i så fall en nödvändig förlust: Nosferatu dör först när han träffas av solens strålar, och i en demokrati är det debatten, kanaliseringen av konflikter och åsiktsbrytningar, inte tabuering, bojkott och tystnad som är solskenet.
Det förutsätter dock att de övriga partierna på sin sida intar principiella hållningar och återtar tron på att det är möjligt att tillsammans sätta mänskliga mål för samhället. En politik som begränsar sig till taktik eller teknokratisk förvaltning av en utveckling som ingen längre tror att de kan påverka är i vår tid en större frestelse än någonsin. Men en sådan skenpolitik kommer aldrig att kunna dämma upp en framrusande högerpopulism. Tvärtom ger den näring åt den.
Demokratins vackraste stund är alltid soluppgångstimmen, när mörkret viker för ljuset och vampyrer går upp i rök. Men det förutsätter, precis som i en film som var förbjuden i Sverige i 50 år, att man vågar låta sig bitas och inte envist håller fast vid en inbillad oskuld.
Översättning från danska: Lars Linder.