Bokrecensioner

Christopher McDougall: ”Born to run. Jakten på löpningens själ”

I ”Born to run. Jakten på löpningens själ” reser författaren Christopher McDougall till Mexiko där han träffar tarahumara, ett indianfolk som springer med bara sandaler på fötterna och ändå är snabbast i världen på extrema långdistanser. Boken är ett uppsluppet och besjälat hyllningsepos till löparglädjen.
I ”Born to run. Jakten på löpningens själ” reser författaren Christopher McDougall till Mexiko där han träffar tarahumara, ett indianfolk som springer med bara sandaler på fötterna och ändå är snabbast i världen på extrema långdistanser. Boken är ett uppsluppet och besjälat hyllningsepos till löparglädjen. Foto: Aurora Photos / Alamy
Att springa långa sträckor är en grund­läggande drivkraft för människan. En fascinerande bok om det löpande tarahumarafolket får Sverker Lenas att hoppa ur sina geldämpade skor och springa rakt ut.
Litteraturrecension

Skribent: Christopher McDougall

Titel: ”Born to run. Jakten på löpningens själ”

Översättare: Johan Nilsson

Utgiven av: Filter/Offside Press

Mil efter mil av monotona dunsar mot asfalt. Mörbultade muskler, ömmande senor och blodsmak i munnen. Som om smärtupplevelserna inte var nog förväntas man dessutom uthärda dem i romantiserad enslighet. ”Långdistanslöparens ensamhet” lyder en talande, klassisk romantitel och nyligen gav Haruki Murakami alla intellektuella självspäkare ett masochistiskt manifest med sin bok ”Vad jag pratar om när jag pratar om löpning”.

Jag är varken motståndare till sport i allmänhet eller löpning i synnerhet. Jag sprang orientering som ung och försöker ibland jogga några kilometer även i dag, så länge det inte gör ont någonstans.

Men långdistanslöpning har jag aldrig förstått. Varför skulle man medvetet gå in för att bryta ner sin kropp? Pratar man med vilken vanelöpare som helst är sannolikheten stor att man får höra en litania om ett utslitet knä, en smärtsam hälsporre eller en utdragen benhinneinflammation. Att springa långt verkar fordra en dövhet för de egna smärtsignalerna, ett svävande sinnestillstånd av platonsk kroppsförnekelse som strider mot idrottens hälsobefrämjande mål. Därför har jag länge tagit omvägar runt maratonlopp, avfärdat det hela som en dåraktig manifestation av vår prestationsinriktade tidsanda, en frivillig golgatavandring där sargade kroppar läggs på hög vid målsnöret.

Men nu misstänker jag att jag haft fel. Åtminstone delvis. Boken som övertygat mig heter ”Born to run” och har blivit ett evangelium för barfotaupproret, den snabbt växande skara framfotalöpare som skyr de moderna, geldämpade löparskorna och hellre springer i tunna fothandskar, enkla badskor eller helt oskodda apostlahästar. Påläst, uppsluppet och besjälat lyckas Christopher McDougall i ett medryckande hyllningsepos till löparglädjen pulvrisera en efter en av mina fördomar mot långdistanslöpning. Det är en ovanligt lyckad reportagebok. I en märklig blandning av reseberättelse, självhjälpslitteratur, antropologiskt reportage och populärvetenskaplig evolutionshistoria liknar ”Born to run” en civilisationskritisk ”No logo” för den springande männi-skan, som enligt författaren finns i botten av oss alla: Vi är födda att springa.

Hypotesen utvecklas genom en resa till en av jordens mest oländiga platser, den heta och kaktustaggiga Kopparkanjonen i norra Mexiko, som förutom att vara tillhåll för brutala knarkligor också är hemvist för tarahumara, ett skyggt indianfolk känt för sina legendariska löpartalanger på långdistans. Här springer alla, kvinnor som män, barn som gamla, när som helst. Bland annat tack vare löpningen, menar författaren, har de sluppit vår tids folksjukdomar som fetma, hjärtsjukdomar, stroke, depressioner, cancer och diabetes (tankarna går ibland till Lasse Bergs Kalahariböcker) och trots att de under sina extrema långlopp på branta bergsstigar kan springa längre än två maraton i följd enbart i tunna sandaler händer det ytterst sällan att de skadar sig.

Hur gör de? Sökandet efter tarahumaras hemlighet kastar författaren in i en händelsekedja där han till slut blir medarrangör för ett 80-kilometerslopp i Kopparkanjonen mellan tarahumara och USA:s ultralöparelit – en vansinnestävling som utgör bokens dramaturgiska ramverk.

I ett amerikanskt sammanhang vilar allt sedan Jack Kerouacs vägtripper och Carlos Castanedas pe-yotetrippar något unket klichéartat över alla de sökare som använt det vilda Mexiko i söder som narcissistisk spegelbild i jakten på sig själva. Jag värjer mig också mot det gonzojournalistiska tonläge som präglar bokens inledande kapitel. Men alla oväntade möten, udda livshistorier och fascinerande rön om löpningens roll i den mänskliga evolutionen tar snart överhanden och jag dras in i ett berättande som är så smittande energiskt att jag ständigt måste motstå frestelsen att lägga undan boken och springa rakt ut (vilket jag till slut misslyckas med).

För tarahumara handlar löpning om raka motsatsen till lidandet som högsta livsform. Men borde det inte gälla oss alla? Människan springer när hon blir rädd, men också när hon blir glad. De bästa tarahumaralöparna påstås kunna springa mil efter mil och fortfarande le, men det svenska ordet glädjerus antyder också att kopplingen mellan löpning och lycka är allt annat än kulturspecifik.

Några intressanta, populärvetenskapliga kapitel handlar om de biologer, morfologer och paleontologer som hävdar att långdistanslöpning varit den viktigaste drivmotorn i den mänskliga evolutionen. Enligt denna teori var det uthållighetsjakten, som går ut på att spåra och jaga bytesdjuret tills det faller utmattat till marken, som fick oss att i begynnelse klättra ner från träden. Till skillnad från neander­talarna har vi elastiska och lätta kroppar som med sin höga transpirationsförmåga är perfekta för långa uthållighetsjakter. En av de intervjuade forskarna, som själv lärt sig jaktmetoden i Kalahari, menar rent av att det var förmågan att gissa sig till bytesdjurets vägval under jakten, en empatisk fantasi om djurets tankevärld, som blev fröet till både språkutveckling och abstrakt tänkande. I så fall var människoartens evolutionära språng verkligen ett bokstavligt språng: Vi sprang oss smarta. Och liksom tarahumara gjorde vi det i grupp.

Om hypotesen stämmer är maratonloppet cirka två miljoner äldre än den moderna, stötdämpande löparsko som lanserades i mitten av 70-talet. Har vi sedan dess blivit snabbare, uthålligare och mind­re skadade? Snarare motsatsen: ”Faktum är att den amerikanska långdistanslöpningen hamnade i en nedåtgående spiral exakt när pengarna kom in i bilden”, skriver McDougall. Evolutionsantropologen Daniel Lieberman är en av dem i boken som riktar hård kritik mot skojätten Nike, som han menar uppfann det moderna löpsteget med hälisättning enbart för att skapa behov av en produkt som inte behövs. Man hör ofta att allt som krävs för att börja träna är ett par löparskor. Men kanske behöver man bara ett par fötter. Det kan vara det missriktade, geldämpade löpsteget som bryter ner kroppen.

Barfotaupproret passar väl in i den tendens mot frivillig enkelhet som göds av det kommersiella samhällets tilltagande komplexitet. Om slow food-rörelsens mest karismatiska talesman blev Den nakne kocken skulle man kunna utnämna Christopher McDougall till Den nakne löparen, en entusiasmerande ambassadör för framfotarevolutionen.

Kanske går det växande intresset för löpning, som numera sägs vara Sveriges bredaste folkrörelse, med andra ord att spåra djupt inom oss, rotat sedan tusentals generationer i vår kollektiva fantasi. Nästa gång jag tvingas ta en omväg för ett maratonlopp kommer jag att stanna till och beundra synen: tusentals primitivister i glädjerus på stadens gator. En så kolossal manifestation i asfaltens hjärta kan väl inte vara något mindre än en civilisationskritisk massdemonstration mot det moderna livets alla begränsningar av vår spritt språngande natur.