Cilla Naumann: "Vad ser du nu"

En kvinna vänder ryggen till på omslaget till Cilla Naumanns nya roman. Man skulle kunna tro att det är Anna. Det är nämligen kring henne romanens fyra berättelser kretsar. I "Vad ser du nu" - Naumanns sjunde roman sedan debuten 1995 - är det alltså inte Anna, utan Väninnan, Maken, Fadern och Dottern som har ordet. Alla ger de i tur och ordning sin version av Anna, och alla ger de olika versioner. Man skulle kunna säga att hon är romanens ständigt bortvända huvudperson, dess tomma centrum.

Mottot är hämtat från Kafka: "Mina historier är ett sätt att sluta ögonen". Och allteftersom berättarperspektiven blir fler och mer motsägelsefulla framstår historierna mer och mer som skilda strategier för att inte se vissa saker. Inte som ett medvetet förhållningssätt, utan som skygglappar utformade av det omedvetna. Vid någon öm och/eller avgörande punkt i sin historia med Anna blundar de alla för verkligheten, det vill säga någon annans upplevelse av den.

Trots en del oklarheter och förskjutningar framträder på projektionsytan Anna som en rödhårig, egensinnig kvinna som hamnade i slagsmål på skolgården för att en pojke tittade för mycket på henne, som har ett komplicerat förhållande till sin far, utövar en osviklig dragningskraft på män och som påbörjar sin konstnärsbana genom att fuska sig in på konsthögskolan med väninnans bilder.

"Vad ser du nu?" kan hon fråga sin man helt plötsligt (i romantiteln har detta blivit ett påstående). Eller så lägger hon handen för hans ögon, för att han inte ska se på henne.

Och vid det här laget har väl alla fattat grejen. Att se eller blunda, det är frågan. Eller så är det samma sak - att tro att man ser kanske också är ett sätt att blunda? Alltid är det något som undslipper oss, och även minnet verkar leva sitt eget liv.

Allt detta är skickligt berättat. Med stor precision och en sorts psykologisk realism förmår Naumann skildra medvetandets vindlande vägar mellan minne och nutid, förväntningar och verklighet, och händer som sträcker sig genom tiden. Och emellanåt har hon mig i sitt grepp.

Men det är något som inte stämmer. För trots att de fyra berättarna ska föreställa karaktärer med var sin röst och historia har de gemensamma problem som snarare verkar tillhöra författaren. Till exempel tendensen att psykologisera i stället för att låta gestaltningen göra jobbet. Diagnosen är ständigt överhängande: hur och varför de blev som de blev, de gjorde som de gjorde och framför allt känner som de känner.

En företeelse är sällan partikulär och banal, utan upphöjs med blixtens hastighet till det generellas (och betydelseladdades) nivå. En promenad över en skolgård blir ödesmättad. Eller ett fotografi som till varje pris måste tolkas. När vissa nyckelföremål dyker upp - en viss tidning, ett ur - som berättaren noterar och beskriver, var då så säker på att de kommer att dyka upp igen i en annan berättelse. Och få sin förklaring!

Den del av osäkerheten som finns i skildringen av Anna är alltså marginell i "Vad ser du nu" som helhet, och det är synd. Som jag ser det finns det två alternativ: antingen strama till det hela och introducera den samordnande och allvetande berättare som i nuläget ändå lurar bakom knuten. Eller mångfaldiga berättarna, göra dem lika fragmentariska som vilken människa som helst - och befria romanen från det logiska tvång som tynger den.