På 60-talet bröt allt fler konsthantverkare mot nyttotänkandet och frigjorde formen. Lotta Jonson har läst två tänkvärda böcker om formgivningens identitetskris, aktuell än i dag.
”Kan man designa snygga prylar när man vet hur människor svälter och lider, när man börjat tvivla på vårt behov av lyx, när man är livrädd och vet att katastrofen står för dörren?”
Nej, det handlar inte om designerns roll år 2010. Uttalandet gjordes 1968 av dåvarande ordföranden i Konstfacks elevkår och är hämtat ur Cilla Robachs avhandling ”Formens frigörelse”. Några år tidigare hade keramik av Anders B Liljefors och broderier av Sten Kauppi brutit mot gängse normer och krav på användbarhet. Robach kallar den typ av konsthantverk, som också intresserade konstvärlden, för fria former. Men friheten blev kortlivad. Snart var ordningen återställd; konsthantverkare och designer skulle göra nytta och tjäna samhället i ett politiskt sjuttiotal.
”Formens frigörelse” har underrubriken ”Konsthantverk och design under debatt i 1960-talets Sverige”. Den historia Robach återger har många bottnar och kastar ett intressant ljus också över nuet. Trettiotalets funktionalistiska stil med sina moraliska och estetiska ideal ifrågasattes redan i slutet av femtiotalet. I den intensiva smakdebatt som följde anklagades den äldre generationen för att vara förtryckande. Precis så gick till exempel Zandra Ahl och Linda Rampell åt rådande stilideal i början av 2000-talet. Och under sextiotalet drabbades tillverkningsindustrin av rationaliseringar med ändrade arbetsvillkor för formgivarna. Precis som under det senaste decenniet alltså.
Cilla Robach ställer också frågor om den hierarkiska ordningen, som värderat konst högre än konsthantverk och gjort konsthantverkare osäkra på sin yrkesroll. Hon pekar på orsaker som att konsthantverk alltid varit knutet till bestämda material. Och haft anknytning till kroppen, till handens arbete.
I ”In case of design” har Frida Jeppsson, som studerar ”critical writing & curatorial practice” på Konstfack, samlat ett antal artiklar och intervjuer på temat designpraktik. Varför finns det ingen kritik av designområdet värd namnet? Svaret framkommer mellan raderna: Därför att det inte finns någon design värd att kritisera. Den intellektuella nivån är för låg bland både yrkesutövare och bedömare.
Båda dessa böcker är undantag bland allt lättviktigt som skrivs om formämnet. För det mesta handlar design och formgivning om föremål att köpa eller nya trender. På den nyligen avslutade utställningen på Bonniers konsthall, ”Runaway train”, fanns en väggmålning av Jonas Ohlsson där man kunde läsa ”Det känns som att … Designtorget är som en oljefläck som långsamt sprider sig över hela Stockholm … Sverige”.
Så långt har det alltså gått. Ordet design skapar en kvävande övermättnadskänsla.
Cilla Robach menaratt den fria formen den gången på sextiotalet skulle ha kunnat föra med sig något annat och mer jämställt läge mellan konst- och formgivning. I dag kan möjligtvis ett mer konceptuellt förhållningssätt, som pånyttfötts inom konsthantverket på senare år, förändra relationerna. Mer idé och mindre kommersiell styrning efterlyses inom ett yrkesområde med identitetskris, i dag som 1968.