Hösten 1974 fyller Harry Schein femtio år. Det judiska flyktingbarnet från Österrike som kommit ensam till Sverige som 14-åring står på toppen av sin karriär. Han har fortfarande makten över den svenska filmbranschen i sin välmanikyrerade hand men är våldsamt omstridd. Ändå samlar sig ett antal svenska filmregissörer, med Ingmar Bergman i spetsen, till en grandios present: var sin personlig kortfilm tillägnad festföremålet.
Det roligaste inslaget är Stig Björkmans filmade tennismatch där en imaginär Harry Schein besegrar en lika imaginär Björn Borg. Olof Palme, som agerar domare, är dock högst närvarande. Likaså hejarklacken bestående av Sveriges då coolaste kvinnliga skådespelerskor. ”Sanningens ögonblick” heter filmen. Under några galna minuter sätter Björkmans inslag fingret rakt på Harry Scheins unika roll i den dåvarande svenska offentligheten.
En fotnot till historien, som kompletterar den hemlighetsfulla auran kring en av Sveriges mesta kändisar, är att ingen har sett den där födelsedagsfilmen sedan festen. Schein tog helt sonika filmrullen under armen, stack hem och gömde dem. Den återfanns nyligen i hans efterlämnade gigantiska lyxvilla i Danderyd, gömd i en barnslig kassakista.
Men nu kan man se den. Och mycket annat om, av och med Harry Schein. Praktverket ”Citizen Schein”, en fyndig ordlek med Scheins favoritfilm ”Citizen Kane” som skildrar en annan mediemoguls uppgång och fall, tar ett imponerande grepp över mannen som påverkade och skakade om kultur- och mediesamtalet i Sverige under trettio års tid.
Den Harry Schein vi får möta i en rad spänstiga,fördjupande och kritiska texter av olika nyckelpersoner – partikamraterna Anders Ferm, Bengt Göransson och Ingvar Carlsson, liksom bland annat filmbranschfolk som Jonas Sima, Bengt Forslund och Cissi Elwin Frenkel – är framför allt maktmänniskan i strålkastarljuset.
Privatpersonen Harry Schein är mer höljd i dunkel, kanske för att han själv sällan bjöd på sitt inre – trots sina tre memoarliknande böcker. Jag tänker mest på hur han verkar ha drabbats av minnesförlust när det gäller sin barndom och hans märkliga klockarkärlek till den ständigt frånvarande filmstjärnehustrun Ingrid Thulin. Det omsusade kändisparet var på papperet gifta mellan 1956 och 1989, men hon nämner knappt att hon kände honom alls i sin egen självbiografi ”Någon jag kände”.
”Citizen Schein” är trots de privata luckorna helt suverän läsning. Jag är borta i timmar, försjunken i det där förföriskt stilfulla sextiotalet där den ständigt solariebrände ingenjören/filmkritikern/eleganten (bara den kombinationen!) Schein snickrar ihop en epokgörande filmreform ivrigt påhejad av sina killkompisar i den socialdemokratiska partitoppen.
Han fixar ett filmhus i modernaste betong som inte liknar någon annan byggnad i världen. Och han gör sig själv till lokomotiv i framgångståget där svensk film äntligen blir populär igen och hamnar på den internationella kartan. Att den ärkekritiske Schein egentligen tyckte att det bara var giganten Ingmar Bergman som hörde hemma på det där tåget är en annan och mer smärtsam historia. Maktfullkomligheten och oviljan att förlora, oavsett om det gällde de berömda tennismatcherna med Olof Palme eller kulturdebatter, blev hans fall.
De rörliga bilderna på två generöst laddade dvd:er kompletterar bilden av en whiskypimplande renässansman i folkhemmet. Vid sidan av ”Sanningens ögonblick” blir jag tokig i Yngve Gamlins surrealistiska, svartvita partyrulle ”Dansen kring guldkalven” som gjordes under en Guldbaggegala. I tv-intervjuerna blir det tydligt att Schein var skarpast när han skrev. När han talade kunde formuleringarna vara både lama och lite klumpiga – eller så beror det kanske på de erbarmligt tråkiga tv-programmen som gjordes förr.
Den där skarpskurna mannen med vargleende, stålgrått hår, trendriktiga glasögonbågar och välsittande kostymer är som kliven ur ”Mad men”. En person som alltid är rätt även när han är fel, alltid ensam i grunden även när han har makteliten på sina middagsbjudningar, som hela tiden sticker ut – i synnerhet bland den luggslitna fiendegrupperingen känd som ”filmvänstern”.
Den dandylike stilikonen Harry Schein är en historia för sig, grundligt analyserad i en av bokens mest udda texter signerad film- och modevetaren Louise Wallenberg. Hon driver tesen att han ”i sin medvetna framtoning som eleganten inom svensk kulturpolitik fick den gängse svenska maskuliniteten att bli medveten om sig själv”. Och som med sin lyxiga, lite queera framtoning förstås bröt rejält med det klasslösa socialdemokratiska manlighetsidealet – kan tilläggas.
Att Harry Schein påverkade sin samtid är väl känt. Men exakt hur mycket han faktiskt gjorde det blir riktigt tydligt först i ”Citizen Schein”. Hans formidabla insatser när det gällde att påverka den socialdemokratiska kultur- och mediepolitiken i allmänhet och filmpolitiken i synnerhet kan inte överskattas. Han förde dessutom in ett allomfattande, frispråkigt kvalitetstänkande i kulturdebatten.
Även dagens filmkonsulenter har hans klassiska kvalitetsdefinition över sina skrivbord. Jag med. ”Avgörande för kvalitetsbedömningen kan således bli en rad av varandra oberoende faktorer, såsom förnyelse av uttrycksmedel och formspråk, angelägenhetsgraden i filmens ärende, intensiteten eller fräschören i dess verklighetsuppfattning eller samhällskritik, graden av psykologisk insikt och andlig nivå, lekfull fantasi eller visionär styrka, episka, dramatiska, lyriska värden, den tekniska skickligheten i manus, regi, spel samt övriga artistiska komponenter hos film.”
Ingen har ännu formulerat ett kritiskt credo bättre än Harry Schein.
Svenska filminstitutet ägnar en kväll åt ”Citizen Schein” torsdagen den 4 mars kl 18, Bio Victor.