Claire Castillon är lite för förälskad i den egna författarrollen. Det tycker Nina Björk som har läst nya romanen "Därunder ett helvete".
Franska Claire Castillons ”Därunder ett helvete” är en sådan roman där det är otänkbart att den kvinnliga huvudpersonen bär någonting annat än klänning. Den skildrar triumfen i att vara en vac-ker ung kvinna som är tillsammans med, men inte älskar, en charmlös man som gör allt för henne. Det absoluta överläge som följer på att inte vara känslomässigt involverad i en kärleksrelation.
Hon kallar sin man för Åsnan. Hon har honom till inspiration för sitt skrivande, men har svårt att stå ut med honom i sin vardag. När han smeker hennes kropp tittar hon på klockan och bestämmer att han får hålla på i fem minuter till. När han talar med henne räknar hon ränderna i hans skjorta.
Hon är suverän. En åtrådd kvinna med rätt att ge eller hålla tillbaka. En författare som äter sin omgivning, suger material ur sina medmänniskor, omvandlar allt till skrift. Det är hårt. Det är beräknande.
Det är också resultatet av en barndom, vilket vi förstår av den parallella historia som berättas om kvinnan som liten flicka. Plågan i de nära relationerna har Castillon gestaltat förut i de till svenska översatta ”Insekt” och ”Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska”.
Och det är här det bränner till i den kyliga, distanserade och lätt groteska stil som är hennes. Här finns ett värnlöst barn som i sina försök att få ihop sin skock till en någorlunda fungerande enhet kontrasterar mot både den vuxna kvinnans suveränitet och själva den litterära stilen.
I denna familj är mamman svartsjuk på sina egna barn, har sonen sexuella fantasier om modern, ser farmodern på sin make ”som en besvikelse bland andra” och är alla manipulatörer av rang.
Flickan ser, fruktar och försöker ta ansvar. Tills hon en dag förstår att ”familjen inte räknas och att hon är en person i egen rätt”. Denna person väljer att förvandla sin familj, sitt liv och sina kärlekar till historier. Då får hon i sin hand nyckeln till det hela; då kan hon göra vad hon vill med världen, ”ljuga eller låta bli, försköna eller förstöra”.
Men suveräniteten väcker längtan efter sin motsats. Och när den vuxna kvinnan på ett kafé möter mannen med adamsäpplet, som skriker åt henne ”Upp med dig kärring” och lägger två flygbiljetter på hennes bord är hon fast. Honom ska hon ge allt. ”Svaga män göre sig icke besvär.”
Jag kan se ”Därunder ett helvete” som film. En fransk film. Ung kvinna, äldre man, vackra sotiga miljöer i en genomestetiserad stil. Klichéartat, men på en finkulturellt sätt. Precis som kameran i sådana filmer brukar vara lite för förälskad i den vackra kvinnan tycks mig Claire Castillon lite för förälskad i författarpositionen hon skriver fram i sin roman. Det är möjligt att det för en författare är som en suveränitetens förbannelse att behöva förvandla sin värld till skrift – men är det egentligen så intressant?
Detta drag av koketteri försvinner dock i hennes skildring av familjen och den lilla flickans kamp inte mot sin berättelse, utan mot sitt och sina närmastes liv. Där lever Castillons roman säkrare.