Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Claus Beck-Nielsen: ”Mina möten med de verkliga författarna”

Manliga författare som pumpar egot genom att bjuda på en smula svaghet är inget nytt. Men Claus Beck-Nielsen, som i dag onsdag kan få Nordiska rådets litteraturpris, gör något annat. Aase Berg läser en förtvivlat rolig roman.

Roman

Claus Beck-Nielsen
”Mina möten med de verkliga författarna”
Övers. Jonas Rasmussen Kabusa

Det finns inte att han fixar det här, inte genom en hel bok! Så tänker jag efter ett par kapitel i ”Mina möten med de verkliga författarna”, Claus Beck-Nielsens flipprigt roliga roman. Att låta en lismande och oberäknelig wannabe-författare smöra för ett antal litteraturegon funkar kanske som partytrick i några minuter, men i tretton kapitel?

Vid första anblick är romanen en ironisk drift med den danska författarbranschen, och det slängigt opålitliga tonfallet har bevarats väl av översättaren Jonas Rasmussen. Om man inte tillhör de författare som fötts in i litterärt klimat, är det lätt att känna igen sig i Beck-Nielsens pendling mellan mindervärdeskomplex och hybris, hans totala brist på orienteringsförmåga i den intellektuella sociologin. Han har i utgångsläget aldrig träffat någon författare, går in i det hela med samtidigt naiv och kallhamrad blick.

Vem han nu är, huvudpersonen. Beck-Nielsen i romanen är inte samma person som författaren. Det som ser självbiografiskt ut är med största sannlikhet rena lögner. Redan 2003 skrev författaren bort sig själv ur världen med självbiografin ”Claus Beck-Nielsen (1963–2001)”, för att därefter verka som namnlös konstnär, musiker och performanceartist med mera. Senaste budet är att han heter enbart Nielsen.

Titelns ”verkliga” författare är också en lek. De riktiga, stora författarna, som i motsats till mesen Beck-Nielsen gör sig finfint på parnassen, är höggradigt overkliga. Det känns som att vara på zoo och kolla korkade, självgoda myskoxar. För ett par år sen hade faktiskt det annars rätt snälla teveprogrammet ”Mitt i naturen” en djurparksfreakshow där de hetsade frustande hannar av just den arten att rusa med hornpannan före rakt in i traktordäck. Kabong! Jävligt taskigt tycker jag. Avslöjande.

Just det: de manliga författarnas oreflekterade rejs rakt in i gummit. Konsten att ta rum, att bre ut sin självrumpa över en hel soffa. Jag har ingen koll på dansk författarzoologi, vet inte vilken alfahanne som kan utstråla den bredaste självklarhetsmakten eller vem som kan sätta sig på vem i fetaste förlagsfestmöbeln, men Beck-Nielsens illa dolt avundsjuka förlorarblick hjälper mig att greppa den maktordning som kallas kredd. Det skulle kunna handla om vilken hierarki som helst. Och bottenläget ger som vanligt bäst överblick, medan toppen grumlar och förblindar.

I denna fiktion är det bland annat Poul Borum, den danska lyrikens numera döda oxe, som bestämmer vilka begåvningar och litterära grepp som ska räknas. Den löjliga huvudpersonen försöker bli kompis med Borum. Det går sådär, så han hämnas genom att dissa Borums dikter om en poetisk ”Kropp”, raljerar i elak lyteskomik över Borums egen kroppsliga formation, eller snarare hans ”oformliga avsaknad av ’kropp’”, där jättegurun sitter inbäddad i amöbisk flegma och väser genom nåt slags respirator i kroppsligt förfall orsakat av kopiösa mängder sprit och tobak och dansk kosthållning och, ja, mer vill man faktiskt inte veta.

Sen träder den upphöjde Jens Christian Gröndahl in i handlingen. Beck-Nielsen ägnar ett kapitel åt att misslyckas med att våga se honom i ögonen.

Allra roligast är hans ansträngningar att bli Peter Høeg. Høeg skrivs fram som en enmansföreställning, idealmannen med lysande blå ögon som i total harmoni med världsalltet kan vara överallt samtidigt, från att ”gå på teaterskola i Paris, vandra i öknen, prata swahili, fäktas, dansa balett, åka skidor, bestiga berg” till att ”gifta sig med en afrikanska och få vackra barn och leva som ett helgon på tio kvadratmeter i en oas mitt i staden och skriva böcker i knäet bara två timmar per dag”.

De kvinnliga författarna får däremot gestalta andra aspekter än makt: Ingrid Christensen, som huvudpersonen stalkar på en krog och efter en timme vågar säga ”Goddag” till för att därpå lägga benen på ryggen, förväxlas med mormor. Pia Tafdrups ”innersta zon” väcker en förvirrat oduglig sexualitet. Partierna om kvinnliga författare är inte lika skarpa, inte lika förtvivlat roliga, men det ligger i sakens natur: makten är en man.

Det går visserligen att identifiera sig med självbiografiska författare som Knausgård och Norén också, men de är pösigare, de lägger medvetet eller omedvetet det manliga ägandet hos sitt eget berättarjag och kryddar med sårbarhet för att sanktionera det. Från en utgångspunkt av att äga rubbet ger man bort lite medmänskligt kommunikativa smulor. Beck-Nielsen placerar däremot makten utanför sin självgestaltning, och patetiken innanför. Han är något annat än en stöddig underdog som pumpar ego genom att visa strupen.

Beck-Nielsens krassa belåtenhet över de haltande livsbetingelserna är motsatsen till avväpnande snyfthistorier om olycklig barndom: ”… ingen i min familj hade någonsin sagt något betydelsefullt, det var det som gjorde min barndom så trygg, hade det inte varit för mig så hade jag otvivelaktigt blivit en lycklig människa.”

Är det möjligt att skriva självbiografiskt utan att bli uppsvälld? Och är det möjligt att läsa utan att färgas av författarens ofrivilliga eller frivilliga självmytologisering? Beck-Nielsen har naturligtvis kredd i verkligheten, men han gör något bättre av den än att rusa rakt in i traktordäck eller ta jättemycket pösplats i förlagsfesternas soffor. De verkliga författarna borde följa hans exempel.