Mörkare knatteskräck. Ensamma barn med upptagna föräldrar får skuggorna att växa i bilderboken.
Att skrämma slag på ungarna strax före läggdags är kanske ingen höjdare, men i spåren av skräckgenrens landvinningar i vuxenlitteraturen tycks även skräckbilderboken ha kommit för att stanna. Bland senare års skräckflirtar på småbarnsnivå finns till exempel ”Mörkerboken”, ”Rädda spöket”, ”I mörkret”, ”En liten skär och alla ruskigt rysliga brokiga” och två böcker om ”Den underbara familjen Kanin”. Vanligast är en humoristisk inramning som kan påminna om ”Monsters Inc”, alternativt en så pass gullig grundton att det inte blir läskigare än i Barnkanalens ”Vampyrskolan”. I den huvudfåran kan man till exempel placera ”Brutus Bengtsson vill inte gå till dagis”, där Brutus på sin väg från sängen till förskolan måste försvara sig mot minimonster och undkomma varulvar och småhäxor – alltmedan pappa försöker väcka honom ur fantasivärlden för uppstigning, frukost och toabesök. Vill man vara snäll kan man kalla det magisk lämna på dagis-realism, även om det bara är ett fantasilöst monstergalleri som gör denna bok till något annat än en grällare version av ”Raska på, Alfons Åberg”.
Två andra nya bilderböcker, den Tim Burton-mörka ”Bakomvärlden” av en svensk debutant och den norska, mjukgotiska sagan ”Inte alldeles ensam”, bjuder på mer utmanande knatteskräck.
I ”Inte alldeles ensam” får vi följa Lars, som för första gången ska gå själv till skolan genom en stor och farlig skog. Lars går baklänges och håller blicken fäst vid huset där mamma står kvar i ett upplyst fönster.
Det farligaste som finns, enligt Lars, är en hund som kanske smyger på honom, bilar som stannar och tjuvar som gömmer sig. De varelser han i stället möter på vägen, som Skruvla, Virvel eller Ramle, är så oväntade och fantasifullt skapade att man lätt förstår varför Akin Duzakin är en prisbelönt barnboksillstratör. De suggestiva bilderna är vidunderligt vackra och växlar dramatiskt mellan mossgrönt skogsdunkel och illuminerade sagoväsen.
När skogen är som mörkast väntar en lagom förutsägbar överraskning som ger boken en trösterik inramning.
Någon liknande försoningseffekt infinner sig aldrig i ”Bakomvärlden”. Den är läskig på riktigt. Det var med viss tvekan jag läste den för min egen femåring, som dock lyssnade ovanligt andäktigt och genast förde upp den i topp på sin favoritlista. I en färgskala som sträcker sig från brunt till gråsvart, och med gotiska detaljer i allt från typsnitt till ögonvitor, skildras Timmy som sitter ensam på sitt rum och ritar. Mamma och pappa vill vara i fred.
När Timmy upptäcker ett hål i väggen till en både läskig och lockande bakomvärld är det ingen som tror på honom. Det blodisande i denna originella berättelse är inte så mycket bakomvärldens fasor, utan avståndet mellan Timmy och hans föräldrar. Han försöker berätta, men möts av korslagda armar, ointresserade miner.
Bakomvärlden framstår till slut som mer trösterik än föräldrarnas bortvända ansikten. Både ”Bakomvärlden” och ”Inte alldeles ensam” handlar om barn som tar hjälp av fantasin för att hantera en kuslig ensamhet.
Kanske fyller sådana berättelser ett särskilt behov i dag, när föräldrars dubbelarbete sätter gränser för den sociala samvaron?
I så fall måste nutidens monster bara älska familjer med dubbla 40-timmarsveckor.