Litteraturen älskar våld. I böckerna förekommer det dock oftast som ett symtom på något annat, säg överklassens dekadens, underklassens råhet, djävulens inflytande, prästerskapets hyckleri, någon fiendenations barbari, maktens förmåga att korrumpera, manlighetens destruktiva normer eller människans tendens att lyda order. Man kritiserar samhällen eller samhällsgrupper genom att göra dem ansvariga för våld.
Andra populära aspekter av ämnet är sambanden mellan makt och våld (”att ha någon i sitt våld”), sambanden mellan våld och sex, och det ”goda” våldet, som är till för att förhindra annat våld. Återigen är det inte själva våldet man intresserar sig för, utan dess orsaker: makt, pengar, sex, heder, politik, kärlek, hämnd eller överlevnad. Saknas en sådan orsak, säger man att det handlar om ondska, varpå man börjar utreda orsakerna till ondskan.
En genre där våldet sällan förklaras är vittneslitteraturen. Berättelserna från inbördeskrigen, tortyrkamrarna och utrotningslägren är i många fall för upptagna med att beskriva vad som hände, och förstå att det faktiskt hände, för att kunna fråga sig varför det hände. Amerikanen Cormac McCarthys roman ”Blodets meridian” (1985) är inspirerad just av en sådan jag-var-där-bok, landsmannen Samuel Chamberlains självbiografi ”Mina bekännelser” som skildrar hans tid som skalpjägare.
Således är det en vilda västern-historia från artonhundratalets mitt vi har att göra med. En nittonåring, som aldrig får något namn utöver ”ynglingen”, rekryteras till en huvudjägarliga som rider omkring i de mexikanska gränstrakterna för att döda aggressiva indiangäng och sedan få betalt per skalp av tacksamma guvernörer.
Det är en värld där det kanske finns lagar, men ingen som kan se till att de efterlevs. Våldet tar vid. Snart är gänget fribytare som ingen går säker för, allra minst de människor de är satta att skydda. Våldet tilltar. ”... och grannlåten på deras hästar var gjord av människohud och remtyget hade flätats av människohår och smyckats med människotänder och ryttarna hade scapularier eller halsband av torkade och svartnade människoöron...”
För att återvända till utgångspunkten, visst finns det också litteratur om ”meningslöst” våld (vars motsats inte är ”meningsfullt” våld, som man kunde tro, utan våld med en orsak utanför sig självt). Det finns låglitterära varianter och höglitterära, och båda sorterna har samma problem. Oavsett författarens avsikter, riskerar extrema våldsskildringar att framstå som spekulativa. Jaha, nu vill du få mig att säga ”oooh” och ”aaah”, säger läsaren och gäspar.
McCarthy undviker detta genom att skriva om terrorn liksom i förbifarten. Den språkliga tyngden lägger han på storslagna surrealistiska skildringar av landskap och deras ljus- och väderförhållanden. Resten bara sker, och sker igen, och igen, och på en korthuggen prosa som aldrig tar avstånd från skeendena. Obarmhärtighet som denna möter man bara i dokumentärerna och Gamla testamentet: ”Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.” Här finns inte ens någon sällhet. Späda barn krossas mot klippan, punkt.
Så blir våldet självklart, mänskligt, normaliserat. Visst finns det en övernaturlig djävulsgestalt, domare Holden, som håller långa förledande tal om kriget som måste bestå ”för att unga män älskar det och för att gamla män älskar det i dem” och moralisk lag som ”är en uppfinning av mänskligheten för att beröva de mäktiga makt till förmån för de svaga”. Men den utstuderade grymheten är inte den mest skrämmande. Domaren är Dracula-ond, inte konstigt att han våldtar småbarn, men hur ska alla de and-
ra männens övervåld förklaras? Det är upp till läsaren att välja sin tolkning (personligen tror jag på en Fight Club-lösning, med domaren som Tyler Durden). Allt McCarthy antyder är att människor skalperade varandra redan för 300 000 år sedan, och aldrig lär sluta.
Vad gäller Ulf Gyllenhaksöversättning händer det att enstaka ordval lämnar mig fundersam, men han har lyckats med vad viktigare är: att skapa en helgjuten stil och stämning. Hans val att inte översätta originalets opolerade dialog till en lika rått talspråklig svenska ska man nog bara vara tacksam över. Dialektprosa är ett vågspel få översättare går i land med.
”Läsupplevelse” är ett fånigt ord, men det är vad romanen är. Inom fem sidor har jag återförts till slukaråldern, till bokfyllda vindsrum och rikt illustrerade utgåvor av ”Jorden runt på 80 dagar”, ”De tre musketörerna” och ”Greven av Montechristo”. Kapitelrubriksanhopningen som inleder varje kapitel bidrar till äventyrsbokskänslan: ”Barndom i Tennessee – Han rymmer sin väg – New Orleans – Han slåss – Han blir skjuten – Till Galveston – Nacogdoches – Pastor Green – Domare Holden – Ett slagsmål – Toadvine – Hotellet bränns ner – Flykt”.
Efter ytterligare fem sidor: uppslukad, fastspikad, men på ett annat sätt. Som om vindsdörren gått i lås bakom en, som ett plötsligt strömavbrott. Ingen äventyrsbok längre, utan en nära släkting till ”Flugornas herre” och ”Mörkrets hjärta”, men längre, stummare, mer monoton. Skildras känslor här, tillhör de landskapet. Skildras skräck, är den hästarnas.
Det är obegripligt att det tagit 25 år för ”Blodets meridian” att översättas till svenska. ”Klassiker” och ”mästerverk” är begrepp som devalverats, men jag hittar inga bättre för att beskriva denna stora berättelse, språkligt skimrande och existentiellt rivande.