Cornelia Funkes Bläcksvit är till det yttre spännande sagoäventyr, till det inre ett triangeldrama mellan författaren, läsaren och hög­läsaren-uttolkaren. Första delen, "Bläckhjärta", kom ut 2004.

Mortimer, kallad Mo av dottern Meggie, bokbindare och bokälskare, har en farlig förmåga: Högläsande kan han ibland förflytta folk ut ur och in i böcker. Ur en bok, skriven av en viss Fenoglio, har han tio år tidigare råkat framkalla eldkonstnären Sotfinger och dessutom några farliga skurkar. Likaså oavsiktligt har han läst bort sin älskade hustru Resa.

Meggie är tretton år, bokälskare som sin far.

I tio år har Mo hemlighållit orsaken till hennes moderlöshet. Men när Sotfinger söker upp honom avslöjas orsaker och verkningar, de flyr till släktingen Elinor, i vars bokuppfyllda hus de hoppas finna trygghet.

Hoppet är förstås fåfängt; "Bläckhjärta" är en tjock, ja kompakt och spännande bok. Detsamma gäller för "Bläck­magi". Antalet personer ökar hela tiden, och förhållandet mellan dem blir alltmera komplicerat. Man får förstås hjälp av namnförteckning och karta, men måste ändå ofta göra paus och gå tillbaka.

Men det är i pauserna som de förtäckta ledtrådarna blir synliga, de som leder till författarens ansvar och verkligheter bakom verkligheter; skapandets mysterium.

När övergår kärlek till böcker i besatthet?

Meggie är besatt av Fenoglios bok. Tillsammans med sin vän Farid (en gång framläst ur "Tusen och en natt") tar hon sig in i den, in i Bläckriket. Där finner de Fenoglio, fången i en skapelse som han inte längre kan styra. Han har, bekänner han sorgset, alltid varit förtjust i att beskriva faror och ondska.

"Bläckvärlden" slutar blodigt, i sönderfall, i det osäkra hoppet om att en ny röst ska förmå ge form åt kaos - även om den kommer ur munnen på en ovärdig och uppblåst individ - en som ingen av de övriga huvudpersonerna tycker om.

Men också i förvissningen att Cornelia Funke, i sin egen verklighet, ska ha kraft att föra berättelsen vidare i nästa Bläckbok.