När författaren Bram Stokers ättling Dacre Stoker tillsammans med Ian Holt försöker sig på en officiell uppföljare till ”Dracula” är det mycket som överraskar läsare med en relation till Bram Stokers ursprungliga roman. Nu får vi lära oss att greve Dracula aldrig var ond, snarare en missförstådd krigare i kristenhetens tjänst. Att det egentliga monstret var Elizabeth Báthory, den blodiga porr-grevinnan från 1500-talet. Att Jack the Ripper också var vampyr. Att romanens änglalika Mina Harker gav sin oskuld åt Dracula och sedan levde otillfredsställd av sin tillknäppte viktorianske Jonathans sexuella färdigheter.
I sitt långa efterord förklarar författarna att de ville avspegla de popkulturella traditioner som blivit ”sanningen” om Dracula under århundradet efter den första publiceringen 1897, men samtidigt högakta Bram Stokers ursprungliga intentioner. Det senare påståendet är svårsmält efter hundratals sidor biljakter med häst och vagn, fäktningsmatcher på klippor, rinnande inälvor, en färd på ”Titanic”, monsterprostituerade som hotar bita av folks penisar och vampyrlesbianism av ett slag som jag tror författarna misstar för feminism. Andlösa av sin egen genialitet har duon på ordrik och bokstavlig actionprosa plitat ner alla sina klyschigaste idéer. Resultatet blir en riktigt dålig roman helt utan undertext.
Problemet med kringlitteratur på vampyrtemat och särskilt allt som har med just Dracula att göra är att alla som skriver är passionerade fans. Det betyder inte nödvändigtvis att de älskar Bram Stoker. De uppfylls av en livstids förbrukning skräckfilmer, serietidningar, inofficiella uppföljare och populärkulturella referenser – en mytologi som i sig är intressant och värd att studera. Men som också grumlar till uppfattningen om urtexten, även för författare som likt Holt och Stoker påstår sig intressera sig för den ”autentiska” Dracula.
Ett färskt svenskt exempel är Uppsalaprofessorn Anders Kaliff, som i sin ”Dracula och hans arv – myt, fakta, fiktion” presenterar en ny teori om Bram Stokers inspirationskällor. Sedan 70-talet och Radu Florescus och Raymond T McNallys bok ”In Search of Dracula. The History of Dracula and Vampires” har det varit en etablerad ”sanning” att Stoker baserade Draculafiguren på en brutal 1400-talskrigare, den rumänske nationalhjälten Vlad Tepes. I dag har även den rumänska turistindustrin anammat den tolkningen, men det finns inget belägg i källorna för att Tepes historiskt skulle ha ansetts vara vampyr.
Kaliff presenterar en spekulativ fundering om att Stoker i stället för att bara ha hittat på kan ha hört historier om nu nästan bortglömda Dracula-ättlingar i regionen runt Borgopasset där romanen utspelar sig. På 1700-talet skulle dessa faktiskt haft rykte om sig att ha varit vampyrer. Hans källa är en nu avliden rumänsk kollega, dr Paul Binder, och dennes opublicerade nedteckningar av muntlig tradition. Det är ju inte helt vetenskapligt och arkeologen Kaliff efterlyser därför nya utgrävningar för att kunna utveckla sin argumentation.
Om målet var att belysa Bram Stokers arbete kunde en närläsning av romanen ha hjälpt läsaren förstå varför vi ska bry oss om detta. Kaliff gör snarare till och med småmissar i sin sammanfattning av handlingen. Jag gissar att diskussionen om Stokers källor för Kaliff främst är en förevändning att få skriva om sin verkliga specialitet: historiska gravskick samt centraleuropeisk politik och kultur såsom de avspeglas i våra samtida vampyrmyter. De kapitlen är fascinerande för den vampyrintresserade, även om de inte har mycket att tillföra om just Stoker.
Det har däremot nna Höglund i den färska avhandlingen ”Vampyrer. En kulturkritisk studie av den västerländska vampyrberättelsen från 1700-talet till 2000-talet”. Avhandlingen är tyvärr illa korrekturläst, men det uppvägs mer än väl av att Höglund är kunnig både brett och djupt med ett gott öga för nyanser. Hon skriver utförligt om 1800-talets vampyrlitteratur, om hur den växande populärlitterära marknaden gjorde att finare författare som Keats och Coleridge övergav vampyrmotivet de tidigare engagerat sig i.
Samtidigt skrevs vampyren in i andra typfigurer, som den kvinnliga musan. Begåvade, intelligenta och kunniga damer som inspirerade konstnärer med kreativ kraft uppfattades i den senromantiska föreställningsvärlden också som farliga kvinnor, potentiellt monstruösa blodsugare. Jag fascineras av Höglunds textuella och kontextuella exempel, som utvikningen om Dante Gabriel Rossettis korta karriär som gravskändare.
I en briljant läsning tolkar Höglund sedan Bram Stokers ”Dracula” som en, med Stephen Greenblatts term, maktimprovisation på temat vitala och döende kulturer. Dracula, främlingen från öster med en armé av råttor, avspeglar som ofta påpekats både sexuella och politiska rädslor om invandring. Men den irländske Stokers bild av England är inte heller smickrande. Det är ett land där både överklass och arbetarklass är degenererade och borgerskapet femininiserat, ett imperium som riskerar sterilitet och död.
Höglund demonstrerar textuella paralleller mellan ”Dracula” och Max Nordaus rasrenhetspolemiska ”Entartung” (Degeneration, 1892), som i Darwins efterdyningar hade stort inflytande på såväl samhällsdebatt som skräcklitteratur. Det blir nyckeln till mysteriet varför den dokumenterat antifeministiske Stoker skapade Mina Harker, 1800-talets starkaste och mest kompetenta kvinnliga hjältinna. I motsats till vad Dacre Stoker och Ian Holt flåsande gärna vill föreställa sig förblir ju romanens Mina husets ängel, den ”goda” kvinnan som inte låter sig förföras.
Men i den farlige Dracula, en krigarman från ett tidigare imperium, kvarlever en oförstörd manlighet som kan vitalisera det brittiska borgerskapet. Genom Draculas övergrepp på Mina inspireras männen omkring henne till hjältemodiga stordåd – och dessutom blandas Minas blod med Draculas, så att en ny och livaktigare generation kan födas i bokens sista kapitel för imperiets väl och ve. Det är ett i moderna ögon obehagligt budskap, men Höglund läser nära texten och är mycket övertygande.
Sedan följer hon vampyrfiguren genom 1900-talets film, tv och litteratur till genrens andra urtext, Anne Rices roman ”En vampyrs bekännelser”.
Här tar humanvampyren över, den som läsaren ska identifiera sig med i stället för att frukta (en sådan som också Dracula har blivit i den nya uppföljaren). Detta var inte nytt, menar Höglund, snarare en återkoppling till den Byronske vampyrfiguren från tiden före Stoker, men i konsumtionssamhället får vampyrens kamp mellan hunger och självkontroll andra betydelser. Vampyren får personifiera bägge sidorna i många komplexa motsatsförhållanden och blir ett samtidigt utrymme för både maktens och motståndets språk. Det är denna komplexitet som gör att det fortfarande känns viktigt – för pulpförfattare, akademiker, läsare – att hitta ”sanningen” om greve Dracula.