Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Dagermans motstånd ger tröst

Stig Dagerman turnerar ofta sina berättelser kring en oerhörd händelse. Och hela författarskapet är oerhört bra.
Stig Dagerman turnerar ofta sina berättelser kring en oerhörd händelse. Och hela författarskapet är oerhört bra. Foto: No Byline

Stig Dagerman var 40-talets litterära stjärnskott. Alltid lika lyhörd inför livets smärtpunkter. Stina Otterberg läser hans oväntat aktuella noveller.

Samlade noveller

Stig Dagerman
”Nattens lekar. Samlade noveller och prosafragment””
Förord av Colm Tóibín i översättning av Erik Andersson, kommentarer av Hans Sandberg. Norstedts
Lars Åke Augustsson
”Lever Stig Dagerman? En ­presentation för vår tid”
Carlssons

I dessa dagar av brun rasism i Sveriges riksdag hade man gärna velat kalla in Stig Dagerman från andra sidan så att vi åtminstone kunde få några dagsverser att dämpa vårt behov av tröst.

Stig Dagerman (1923–1954) skrev tusentals sådana i tidningen Arbetaren under fyrtio- och femtiotalen där han började som reporter och småningom blev kulturredaktör. Det var korta så kallade dagsedlar. När man läser dem möter man en pessimism så oavvänd att det är som betraktade han världen med de klaraste barnaögon. Lika lyhörd inför smärtpunkter. I vers efter vers berättas om ett samhälle och en människosyn som gått överstyr – och som inte tycks ligga så långt bort från vårt eget. I dagsedeln ”Förbannade utlänningar” skriver Dagerman med bitande ironi att ”om svensken är det synd om på samtliga vis/ingenstans har han att bo/och går han i tofflor tillfälligtvis/så stjäl hottentotter hans skor”.

Journalistiken och journalistiska kvalitéer utgör en viktig del av Stig Dagermans författarskap. Reportage­boken ”Tysk höst” från 1947 är bara ett av många exempel. Och när jag läser hans noveller som nu ges ut på nytt under samlingstiteln ”Nattens lekar” – med nyskrivet förord av Colm Tóibín i översättning av Erik Andersson och med kommentarer av Hans Sandberg – tänker jag att novellgenren kanske passade murveln Dagerman alldeles särskilt bra därför att den bjuder på dramatik, en story.

En novell ska innehålla en oerhörd händelse, brukar det heta. Stig Dagerman vet att turnera sina korta berättelser kring just detta. Många generationer studenter har fått lära sig berättarteknik genom att analysera ”Att döda ett barn” eller ”Var är min islandströja?” Samtidigt är texterna så levande att man glömmer alla författarknep när man läser. Spänningen, allvaret och eftertankarna tar över.

Stig Dagerman personifierade fyrtiotalismen, skriver Sverker Göransson i ”Den svenska litteraturen”. Han var den yngsta bland fyrtiotalisterna, årsbarn med sina läsare. Han ger mörkret och ångesten en hemort i sin litteratur. I romanen ”Ormen” handlar det om att hålla skräcken inom sig vid liv, ”som en ständigt isfri hamn”. När jag läser sådana rader och söker efter en motsvarighet i dagens litteratur kommer jag närmast att tänka på Steve Sem-Sandberg och hans romanstudier. Där återfinns samma kompass pekandes rakt mot ondskan. Om nålen darrar är det bara ett tecken på avsändarens vrede.

Det är nu sextio år sedan Stig Dagerman gick bort för egen hand. Samtidigt med den välkomna återutgivningen av hans noveller ger författaren Lars Åke Augustsson ut boken ”Lever Stig Dagerman?”. Boken är tänkt att fungera som presentation för vår tid av författarens liv och verk, men framstår som en snabbskriven klippbok. Där blandas intervjuer av Dagerman­kännare med referat av böcker och filmatiseringar, citat, översikter av tidigare forskning och kommentar samt en selektiv bibliografi.

Augustsson skriver själv att boken inte är en slutprodukt och sätter därmed fingret på dess problematik: detta är en förstudie av osmält källmaterial som borde ha arbetats om till löpande och hållbar text. Augustsson upprättar knappast något eget kritiskt perspektiv, utan i den mån det sägs något intressant är det uteslutande på initiativ av de intervjuade själva.

Det är visserligen utmärkt att Dagermansällskapet som också bidragit till utgivningen av ”Nattens lekar” uppmärksammas i boken, men intervjun med dess grundare är pratig och motverkar sitt syfte att väcka intresse. Som några av bokens bättre avsnitt vill jag ändå gärna nämna en efterskrift av dottern Lo Dagerman liksom samtal med Agneta Pleijel och Arne Ruth, där den senare sitter med i juryn för det årliga Dagermanpriset. Ruth pekar på ett karaktärsdrag i författarskapet, nämligen hur Dagerman är både politisk och opolitisk; han släpper aldrig individen för kollektivet. Hans texter går inte att reduceras till program.

Jag tänker på detta när jag läser titelnovellen ”Nattens lekar”, den som handlar om pojken Åke som springer för livet i den dysfunktionella familj han lever i. Åke skulle kunna vara granne med någon av de gossar som Astrid Lindgren skildrar i sina berättelser. Han sover i en likadan kökssoffa och spanar ned över gården genom ett likadant köksfönster som Bertil och Skorpan och Bosse och allt vad de heter; de där efterkrigspojkarna med mammor som är varma och snälla och sitter uppe och syr på kvällarna och pappor som är frånvarande konungar. Men Åkes mamma ligger och gråter på sängen i rummet intill och pappan sitter på något ölkafé, lönekuvertet snart bortsupet.

Det finns ingen sentimentalitet i Dagermans skildring av Åke och hans värld, ingen vuxenblick. Bara en total ensamhet där pojken med magiskt tänkande försöker klara tillvaron. Men till skillnad från i ”Nils Karlsson Pyssling” bryts inte lekarna när en förälder kommer hem. De bara pågår. Nattens fantasi­lekar som håller honom vaken är därför inte så mycket befrielse som de är tvång. De är det enda han har som kan skapa något slags ordning.

Vad hade Stig Dagerman skrivit om han fått leva lite längre? Det vet vi inte. Vi får vara tacksamma för det vi har. Som den märkligt skimrande inledningen till ”Tusen år hos Gud”, den bok som författaren aldrig hann fullborda men som skulle handla om Carl Jonas Love Almqvist i landsflykt. Texten inleds med att Gud tröttnar på sin gestalt av ljus och tystnad. ”Evigheten kväljer honom, hans kappa faller. Vi ser en skugga ta form bland stjärnorna, natten kommer”. Det är tidigt 1700-tal och Gud bestämmer sig för att avlägga visit hemma hos Newton.

Tala om oerhörd händelse.

Ja, hela det här författarskapet är oerhört. Låt oss alltid fortsätta läsa det så att bokstäverna SD får stå för Stig Dagerman och inget annat.