När Dan Brown beskriver USA:s huvudstad, Washington, tycker jag mig plötsligt ana något av vad hans popularitet bygger på. Jag har också varit i Washington. Jag minns att jag blev trött i fötterna och att jag funderade lite över denna stad som är eller åtminstone vill vara vår tids Rom.
Alla dessa monument byggda av maktgalningar! Tillsammans bildar de en snabbkonstruerad nationell identitet som en gigantisk och mångfasetterad nation i bästa fall kan samlas kring. Har man inget annat gemensamt så kan man åtminstone svära trohetsed till en flagga och en obelisk.
Men när Dan Brown beskriver staden är den oändligt mycket större och enhetlig på ett sätt som jag aldrig såg. Robert Langdon, vår ciceron och kartläsare i symbolernas värld, tittar storögt under inflygningen: Washingtonmonumentet (den jättelika obelisken) beskrivs som att den utmärker ”nationens hjärta”. Gator och monument runt om är ”utlagda enligt en noggrann geometrisk plan”. Allt är välplanerat av genomtänkta människor, inte en sten är lagd där den ligger bara för att stenläggaren inte fick ihop det och ville gå hem från jobbet.
Det blir så stort att vara människa. Världen är inte den slumpartade effekten av makthavarnas hybris, och vi själva är inga osynliga små kvalster vars existens är tämligen meningslös eller till och med skadlig. Vi är människor, vi skapar historia och även den ynkligaste människa är del i något mycket större. Alla är viktiga, alla gör sin del i den stora skapelsen.
Mytologi och religion är inte heller dimridåer eller tröttsamt opium för folket, utan en tät väv av betydelseskapande berättelser. Det spelar ingen roll om vi har hittat på dem själva eller om det verkligen finns en högre makt, berättelsernas kraft finns där likafullt och djupt i dem finns en ännu större sanning.
Visst fnyser jag lite misstroget i början åt hans tindrande hyllningar till mänskligheten, men efter ett tag smittas jag av hans entusiasm: en oemotståndlig glädje över människans förmågor bubblar i ”Den förlorade symbolen”.
Detta trots att boken verkligen inte börjar bra. Frimurarna med sina fåniga ritualer (hur kan de hålla sig för skratt?) dyker upp varhelst man tittar, alla kändisar genom tiderna har varit frimurare och deras symboler finns överallt. Det är precis som i ”Da Vinci-koden”, det finns dolda symboler där man minst anar det och kommer någon dragande med ytterligare en pyramid så skriker jag.
Den psykopatiske mördaren som flänger efter Robert Langdon är övernaturligt stark och ondskefull och tatuerad över hela sig med otäcka symboler – en mördarkliché som Dan Brown kunde ha hoppat över. Men Malakh är förstås en i raden av Dan Browns galna mördare, där det tidigare varit mörka assassiner och tokiga albinomunkar. Själv blir jag mest full i skratt om någon har pentagram och annat krafs på sig, men Dan Brown återger symbolerna deras gamla makt. Här är det allvar, som om inte populärkulturen hade tvättat ur varenda symbol dess värde.
Robert Langdon måste givetvis ha en kvinnlig följeslagare, och den här gången är det en pigg kvinnlig forskare som sitter i något slags kufisk jättekapsel och strävar efter att vetenskapligt bevisa själens existens och det eviga livet. Det är rätt konstigt, men det finns tydligen folk som gör sådant på allvar, det kallas noetik.
Å andra sidan är forskaren inte strålande vacker och tjugofem år. Man får vara glad för det lilla.
Det blir mycket teknobabbel, som det kallas i rymdfilmer där folk säger saker i stil med ”berylliumsfären borde räcka, använd bara Omega 13 i nödfall”. Här är teknobabblet mer inriktat på det som faktiskt finns i vår värld, och det är inte lika lättbegripligt som ”Da Vinci-kodens” Jesus-var-egentligen-gift-och-fick-barn. Frimurarna bär sig ytterst konstigt åt, noetiken som den kvinnliga forskaren ägnar sig åt är ännu konstigare, men Robert Langdon förklarar tåligt hur allt hänger ihop. Och han tar alltsammans på allvar, vilket i sig är en bedrift.
Men Dan Brown har inte blivit en bättre stilist, och varken personskildring eller intrig är något att hänga i julgran. De stackars översättarna, sju till antalet varav två arbetar tillsammans, har gjort ett överraskande bra jobb. Tonen ändras väldigt lite mellan de olika partierna, och själv hittar jag inga inkonsekvenser. Därmed inte sagt att metoden med flera översättare på samma bok är rekommendabel – det fungerar ju när det gäller en författare som bara vill berätta en historia så enkelt som möjligt, men för mer stilistiskt begåvade författare vore det förstås styckmord.
Ändå har jag riktigt roligt när jag läser, för Dan Brown kan stundtals konstruera så spännande scener att boksidorna nästan vänder sig själva i ett allt högre tempo. Boken mynnar ut i en lovsång till människans inneboende möjligheter, och det är då jag inser att Dan Brown försåtligt har lyckats övertyga mig. Min misantropi har flugit all världens väg. Det är riktigt trevligt.