Plötsligt kommer en ny bok av en av världens mest uppmärksammade författare: Stieg Larsson. Men inte den fjärde, mytiska delen av Millenniumserien, utan en sammanställning av texter skrivna innan allt hände, före Big Bang, av den kämpande antifascisten Stieg Larsson – tidningen Expos framlidne grundare och chefredaktör, mannen med den slitna kavajen och det outtömliga vetandet, outtröttligt skrivande och diskuterande.

Det är naturligtvis helt rätt tänkt av Expo att ge ut ett urval av hans texter i bokform. De kan ge alla hans sent tillkomna läsare i Sverige och internationellt en bild av den Stieg kollegerna kände. Vad som drev honom, vad han brann för och hur det kan ha laddat hans thrillerböcker.

Det mesta är hämtat ur Expo och kretsar kring svensk högerextremism strax före och efter år 2000. En delsträcka från Bevara Sverige svenskt via olika splittringar och skalömsningar till Sverigedemokraterna innan Jimmie Åkesson gjorde entré.

Tyvärr känns materialet bitvis daterat, vem bryr sig om fjol­årets vissna ogräs? Stieg Larsson är inte heller någon stor stilist, hans bästa vapen är ett slags tålmodigt obeveklig saklighet. Pedagogiskt och lågmält förklarar och diskuterar han terrorism och antisemitism eller nazistiska övergrepp och avhopp från högerextrema rörelser. Sätter in dem i deras historiska och europeiska sammanhang, med full koll på aktuella namn och detaljer (Expo måtte ha haft en väl utvecklad underrättelsetjänst).

Tonen är nästan faderlig, som om meningsmotståndarna är notoriskt stökiga skolbarn han är satt att tillrättavisa.

Först mot slutet höjer han rösten en aning, intressant nog på tal om våld mot kvinnor och homo­sexuella. När Nationaldemokraterna överföll demonstranter vid Pridefestivalen 2003 blev den blide Stieg Larsson riktigt förbannad, och i den debatt om hedersvåld som bröt ut efter mordet på Fadime Sahindal 2002 skrädde han inte orden när han kritiserade alla dem som försökte göra våld mot kvinnor till en fråga om ”kultur”.

Hedersmord är motbjudande – men varför anses just de så upp­seendeväckande medan de hundratals fall där kärnsvenska män årligen mördar eller misshandlar kvinnor glöms eller förklaras bort? För att de ofta uppmuntras av släkt och vänner?

Men även svennars kvinno­mord, hävdar Larsson, är ofta nätverksbrott där män håller varandra om ryggen och hjälper till att undanröja spåren efteråt: en hederskultur av hatande män.

Här talar mannen med det inre raseri som snart skulle få ett namn: Lisbeth Salander.