Stackars Nalle Puh. Barnböcker har blivit en återvinningsvara. A A Milnes filosofiska björn med en mycket liten hjärna klarar sig tyvärr inte undan trenden.
En ny Nalle Puh-bok? Igen? Jo, David Benedictus har gjort en fortsättning, Nalle Puh och hans vänner är på nya äventyr, drygt åttio år efter det att A A Milne skrev ”Winnie-the-Pooh” med illustrationer av E H Shepard.
Man kan bara konstatera att sagan börjar redan i baksidestexten till ”Tillbaka till Sjumilaskogen”, där det står att ”först nu har A A Milnes rättsinnehavare funnit och godkänt en fortsättning på originalberättelserna”.
Jaså? Hur hårt höll arvtagarna i rättigheterna när Disney förvandlade Tiger till en skräckfilmsskrattande hoppboll och Puh själv till ett jovialiskt syntetgosedjur? När A A Milnes och E H Shepards klassiska barnböcker gång på gång skurits i småbitar för att sättas ihop till nya säljbara produkter (jag tvekar över att kalla dem böcker), eller när tecknaren Andrew Grey häromåret ritade nya nästan-Shepardteckningar till ”Nalle Puh – Godnattsagor”?
Barnböcker har alltid varit tacksamma styckmordsobjekt, alltsedan den tid när många vuxenböcker ”anpassades” till barn – ”Gullivers resor” blev gulliga lilliputar och drumliga jättar, där Jonathan Swifts människohat ströks oavkortat. Robinson Crusoe levde idylliskt på sin barnboksö, medan han i vuxenversionen fick djup ångest och religiösa kriser.
Alltså: det är tillåtet att ändra i klassikerna. Och vår tid är full av omtolkningar, vidareberättelser, fan fiction, filmatiseringar och franchising. Stackars gamla Nalle Puh är inte ensam, han har bara råkat värre ut än de flesta.
”Tillbaka till Sjumilaskogen” är en ovanligt stilfull kopia. Mark Burgess teckningar är förvillande lika E H Shepards. David Benedictus har visserligen gjort misstaget att lägga till en enfaldig utter med pärlhalsband, som vill lära ut Vett och Etikett till de andra djuren, och ”äventyren” är måttligt intressanta.
Men väldigt mycket låter som Milne själv, även om Man Kan Bli Väldigt Trött På Att Somliga Uttryck Måste Skrivas Med Versaler (jamenvisst ser det Oerhört Lustigt ut? Så Typiskt Milne! Man Vill Liksom Göra Det Hela Tiden).
Översättaren Lotta Olsson (författaren och poeten, som ej ska förväxlas med undertecknad, kulturjournalist) har givit texten en lätt och elegant svensk språkdräkt.
Det som är annorlunda mot Milnes böcker är tonen. Milne var eftertänksam, lågmäld och lite trött. Benedictus är piggare, mer entusiastisk och med en självmedveten glimt i ögonvrån som med tiden blir ganska svåruthärdlig.
Men visst är det väl genomfört. Läser man slarvigt kan man tro att detta är en av Nalle Puh-klassikerna. Och varför inte, om det kan ge nya läsare en väg tillbaka till de gamla böckerna.
Ja, varför inte. När det nu inte tycks gå att skriva nya klassiker får man väl utnyttja de gamla klassikernas goda varumärke. Tills det slitits ut.