Av alla rapporter från den eskalerande skuldkrisen i Grekland fastnar jag för en uppgift i The Telegraph om att IMF ska ha sluppit att betala moms för en bepansrad stadsjeep i vilken de åker runt och övervakar åtstramningarna. Just uppgiften om skattebefrielse har skapat visst rabalder, eftersom Grekland har bannats för sin bristande skatteindrivning.
Själv fastnar jag dock för att suven är bepansrad. Inte bara säger det något om det växande avståndet mellan det grekiska folket och deras egentliga makthavare från trojkan. Man ska inte inbilla sig att räddningspaketen som sjösatts det senaste året har varit utformade för att rädda greken på gatan, vars minimilön nu håller på att förhandlas ner till 5. 000 kronor i månaden. Räddningspaketen handlar om att rädda europeiska banker.
Den bepansrade stadsjeepen fastnar troligen i minnet för att jag nyligen läst en bok om den skugga av våld och förstörelse som skulder alltid tycks ha burit med sig. Don Corleones låntagare förstår vad det handlar om. Liksom de nationer i tredje världen som en gång erövrades av europeiska kolonialmakter och nu fortfarande betalar av på skulder till forna kolonisatörer.
I sin bok ”Debt. The first 5 000 years” ger socialantropologen David Graeber ett historiskt perspektiv på den pågående skuldkrisen som verkligen är hisnande. Det är en spränglärd och lättillgänglig historik med så brett genomslag att till och med Financial Times hyllat boken, trots att aktivisten och universitetsläraren David Graeber som inspiratör till Occupy Wall Street-rörelsen borde befinna sig på motsatt ände av den politiska skalan.
Skuldkriser är långtifrån ett nytt fenomen, utan har kommit och gått så länge det har funnits pengar och civilisationer. Det banbrytande med David Graebers forskning är de historiska samband han blottlägger mellan skuld och våld, pengar och krig, och i förlängningen mellan stat och marknad.
Grekland i dag kan till exempel påminna om Grekland år 100, då filosofen Plutarchos jämförde sin tids penningutlånare från romarriket, som han kallar ”ockrarna”, med de persiska erövrare som en gång slog atenarna i bojor. Erövringar kan ske med både vapen och lån, noterar Plutarchos. Mot slutet av det romerska imperiet hade de flesta fria bönder på landsbygden antingen blivit förslavade eller livegna hos någon rik jordägare.
I Mesopotamien från 3000 f Kr och framåt uppträdde skuldkriser så regelbundet att det blev en återkommande ritual för nytillträdda kungar att utfärda allmänna amnestier, så kallade frihetsdeklarationer, som var dekret där alla skulder nollställdes. Faktum är att det första ordet för frihet på världens alla kända språk är det sumeriska ordet ”amargi”, som betyder att ”återvända till mor”, eftersom återföreningen med familjen var vad skuldslavarna i Sumer drömde om. Samma kravlista – nollställning av skulderna, förstörelse av räkenskaperna och omfördelning av jorden – skulle bli standard för bonderevolutioner överallt i världen under de kommande årtusendena.
Till och med Rosettastenen, annars känd för att innehålla tolkningsnyckeln till de egyptiska hieroglyferna, restes för att annonsera en amnesti för skuldsatta och fångar, deklarerad av Ptolemaios V år 196 f Kr.
Så vad är då en skuld? Det är när man tar ett löfte och omvandlar det till pengar, säger Graeber. Goethe framställer förvandlingen närmast som djävulsk magi när han låter Faust besöka den djupt skuldsatte romerske kejsaren i sällskap med Mefistofeles. De övertalar honom att betala sina fordringsägare genom att tillverka gränslösa mängder med papperspengar, med ännu oupptäckt guld som säkerhet: ”Djupt i din jord finns skatter utan tal,/ett outnyttjat, bortglömt kapital”, säger Faust och Mefistofeles fyller i: ”Förr tog man guld och pärlor, papper nu;/det är bekvämt, ty värdet vet man ju.”
Fausts monetära svartkonst fångar också något av det trolleri med vilket dagens virtuella pengar – skuldberget – skapas ur tomma luften av privata banker varje gång någon tar ut ett lån, även om det nutida kapitalets kejsare utlovar framtida, ännu orealiserad tillväxt i stället för oupptäckt guld.
Med andra ord: skuld och pengar är två sidor av samma mynt. Standardteorin bland ekonomer sedan Adam Smith har varit att guldmynt uppfanns som ett sätt komma bort från otymplig byteshandel och att skulderna och pappersvalutorna kom senare. Problemet med den teorin är att ingen någonsin kunnat belägga den empiriskt.
David Graebers käpphäst är i stället att mynt uppfanns av stater för att hålla sig med stående arméer och enklast möjligt förse soldaterna med förnödenheter. Genom att avlöna soldaterna med mynt och samtidigt tvinga folk att betala skatt med dessa mynt tvingade man fram marknader. Innan dess hade folk fått sin mat, sina verktyg och kläder genom små, lokala kreditsystem av tjänster och gentjänster där alla både var borgenär och gäldenär på samma gång. Mynten uppstod först omkring 700 f Kr, ungefär samtidigt på olika håll i världen och Graebers radikala nytolkning av den ekonomiska historien är med andra ord att marknadsekonomin föddes ur krig.
Systemen med hårda pengar – guld- och silvermynt – och kreditbaserade valutor avlöser sedan varandra som ebb och flod genom historien. Metallvalutor dominerar i de stora imperierna. De behöver stora arméer för att erövra nya länder, skaffa mer slavarbetskraft och öppna fler guld- och silvergruvor i en ond cirkel av mynt, soldater, krig, gruvdrift och slaveri. Det är vad som länge håller det romerska imperiet flytande, och senare också de europeiska ekonomierna under kolonialtiden. Att världens i dag överlägset största krigsmakt USA också har världens största statsskuld är heller ingen slump.
I ett intressant avsnitt visar Grae-ber hur de mest avskyvärda våldsdåden under den spanska kolonisationen av aztekernas rike kan ses i ljuset av att conquistadoren Cortés och hans män var djupt skuldsatta och pressade av sina kreditorer. Cortés långivare var i sin tur inte så noga med att ta reda på detaljerna om erövringen. Samma mönster går igen vid Putumayoskandalen 1909–1911, då brittiska agenter för ett gummiföretag slaktade tiotusentals huitotoindianer i den peruanska regnskogen, och vid många andra historiska folkmord och förbrytelser. Djup skuldsättning tycks framkalla en känsla av vanmakt som sedan får rättfärdiga våld eller exploatering. Skuldsättning reducerar oss till plundrare, som betraktar världen med blick bara för vad som kan omvandlas till pengar. Mycket av det vi förknippar med finanskapitalismen – centralbanker, obligationsmarknader, blankning, mäklarfirmor, spekulationspapper och värdepapperisering – fanns på plats före de första fabrikerna och lönearbetet, vilket säger något om finanssektorns betydelse för industrikapitalismen.
Mellan romarriket och den europeiska kolonialtiden målar Graeber upp medeltiden som en ny frihetstid, då guldet retirerade, lokala byekonomier blommade upp och slaveriet minskade, lindrades eller försvann helt. I den gängse bilden av den mörka medeltiden, som är ett arv från den franska upplysningen, ledde romarrikets fall till en samhällskollaps med tömda städer och återgång till byteshandel. För folk i allmänhet innebar medeltidens minskade penningmarknader och krympta stater dock större frihet, högre levnadsstandard och minskat våld. Att David Graeber står nära anarkismen, med dess skepsis mot statens roll i samhällsbygget, framstår som logiskt.
Nutidens monetära system, som sedan Nixon släppte dollarn fri mot guldet 1971 definieras av flytande valutor och kreditbaserad ekonomi, ser Graeber som en återgång till de skuldbaserade system som fanns i bland annat Mesopotamien.
Den stora skillnaden är dock att vi saknar de mekanismer som tidigare har skyddat låntagare mot att hamna i skuldfällor. I Mesopotamien fanns frihetsdeklarationerna med nollställning av alla skulder. I Gamla testamentet finns de bibliska jubelåren, som inföll vart femtionde år och innebar att slavar skulle friges och jordegendom återgå till skuldsatta. På medeltiden tolererades inte ocker och ränta, och skuldslaveri gjordes olagligt.
Dagens skuldreglering verkar dock åt motsatt håll. För första gången under skuldernas 5 000-åriga historia har vi ett läge där institutionerna skyddar långivarna i stället för låntagarna. En organisation som IMF finns till just för att bevaka att långivare får betalt, med ränta. Enligt David Graeber befinner vi oss nu mitt i den skuldfälla som människor i alla tider har fruktat.
”De fattiga”, skrev Aristoteles om sin tids Grekland, ”är tillsammans med sina fruar och barn förslavade till de rika”. Vad skulle han ha sagt om dagens Grekland? Förmodligen, säger David Graeber i en intervju, skulle Aristoteles ha betraktat skillnaden mellan att sälja sig själv som slav och att sälja sin arbetskraft för usel minimilön som ett juridiskt hårklyveri.
Från centraleuropeiskt håll beskrivs det skuldkrisande Grekland som ett av de ruttna äggen i korgen, som i likhet med Portugal, Irland, Italien och Spanien skulle vara dåliga på att räkna, jobba och betala skatt. Det är ett bedrägligt perspektiv. Grekland må ha varit slarvigt men är egentligen bara det första landet att ta smällen för en skuldsättning som nu eskalerar överallt. Sverige har en låg statsskuld men en skenande privat skuldsättning. Om bostadsbubblan fortsätter att pysa i ytterligare några år lär det snart höjas röster för att staten ska gå in och rädda också svenska storbanker. Och då dröjer det nog inte länge förrän en och annan bepansrad stadsjeep kan ses på gatorna i Stockholm.
Vore det inte bättre med ett jubelår?