Efter finanskraschen 2008 ställde den engelska drottningen en enkel fråga till ett ekonomiseminarium: varför hade ingen sett vad som var på väg att hända? Tystnaden blev öronbedövande. Först efter en månad kom ett generat brev till Buckingham Palace där forskarna kommit fram till ett svar. Skälet var ”en brist i den kollektiva föreställningsförmågan”.

Historien återges av miljöjournalisten David Jonstad i boken ”Kollaps” som illustration till världens oförmåga att förutse katastrofer. Dystra järtecken om framtiden saknas ju knappast – ekonomin skakar, klimatet förändras, befolkningen växer och oljereserverna krymper. Medan vi blundar, hoppas och kör vidare.

Jonstad vill skaka nytt liv i vår kollektiva föreställningsförmåga. Många civilisationer har gått under före vår.

Han har också kusligt mycket att säga om kurvor som rusar. Lite väl mycket kanske – själv tror jag inte att vi efter alla undergångsskildringar i film och litteratur behöver hjälp med att kollektivt föreställa oss kollapsen så mycket som möjligheten att välja en annan väg.

Och där blir Jonstad vagare. I ena ögonblicket pekar han på att vi borde bygga ett mindre ensidigt samhälle, vilket nog är sant – men i nästa får vi också råd om hur man hamstrar och odlar eget, något som sju miljarder människor knappast lär överleva på. Att odla morötter var en skenlösning redan på 70-talet.

Man anar att Jonstad är så inne i miljöns alternativrörelse att han redan på förhand givit upp att söka lösningar på krisens egen nivå: det globala systemets. Till det finns bättre böcker, som Anders Wijkmans och Johans Rockströms ”Den stora förnekelsen” från förra året.

Hans egen maning blir till sist inte så mycket konkretare än profeternas vanliga: är du redo?

Och det är vi ju. Inte.