Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

David Lagercrantz: ”Mannen som sökte sin skugga”

Med sin andra Millenniumdeckare träder David Lagercrantz fram som författare i egen rätt. Ingegärd Waaranperä ser Lisbeth Salander ta ett steg tillbaka i ett symfoniskt romanbygge.

Nya Millenniumboken
David Lagercrantz
”Mannen som sökte sin skugga”
Norstedts, 403 sidor

Jag var inte så upprörd över att någon skulle skriva vidare på Stieg Larssons böcker, mer över släktingarnas beslut att ”ärva” pengarna, till varning för alla sambo-par utan testamente.

Läs även: David Lagercrantz: ”Jag är aldrig bra nog”

Att Lisbeth Salander skulle leva vidare tyckte jag däremot var rimligt i vår tid av multipla ”Beck”-filmer och alla andra ”based on the characters by”-produkter.

Dessutom hade jag läst ”Syndafall i Wilmslow” av David Lagercrantz och litade på att han skulle matcha Larssons Salander både vad gällde datakunnandet, hennes mörka slutenhet och dragen av hyperintelligens.

Det gjorde han, allmänt erkänt, trots visst motstånd i svenska medier.

Och gör fortfarande, med den nya boken ”Mannen som sökte sin skugga” även om skillnaderna mellan Larsson-böckerna och Lagercrantz-böckerna har blivit mer uppenbara nu, när Lagercrantz inte eldas av samma panik som han måste ha känt inför uppdraget första gången, och som fortplantade sig som en särskild energi in i texten.

Den nya, ”Mannen som sökte sin skugga” har ett lugnare, mer överlagt tempo med en rytmisk fördelning av avslöjanden och dramatiska situationer, där Lisbeth Salanders draktatuering både inleder och avslutar historien. Däremellan, den korta tiden mellan den 12 och 30 juni, utspelar sig romanen på cirka 400 sidor med ett sidospår som, drygt halvtannat år före i tiden, löper parallellt, ibland glider förbi huvudhandlingen och till slut flätas ihop med den. Vilka år vi är i anges inte och inga konkreta omvärldshändelser nämns – vi är i Salander-tid helt enkelt, och det är högsommar.

Den kan hon inte njuta av, om hon nu skulle vilja. Hon sitter på kvinnofängelset Flodberga, i säkerhetspaviljongen, dömd i förra boken till två månader för allmänfarlig vårdslöshet.

Inte så bra för Lisbeth Salander, som trots all våldsam dramatik har hamnat lite i skuggan

 

På ytan är det en mönsteravdelning, men undertill ett inferno av mobbning och terror mot utvalda offer. Mobbarnas anförare, den fascistoida Benito Andersson (hon har valt namnet efter sin idol), plågar särskilt Faria Kazi, en muslimsk flicka som dömts för att ha knuffat ut sin bror genom ett fönster. Lisbeth Salander tar i med hårdhandskarna för att få stopp på den onda Benito och samtidigt själv få tillgång till fängelsets dator. Där letar hon efter ett visst register som hennes svårt sjuke vän Holger Palmgren nämnt vid sitt (kanske sista) besök. Ett register med bäring på hennes förflutna och på de många IQ- och andra tester hon minns att hon som barn utsattes för.

Därmed är spåren utlagda. Från Faria Kazi löper en tråd av hedersproblematik och kriminellt våld, från Registret för studier av genetik och miljö löper en annan. Ett namn på projektets lista, Leo Mannheimer, intresserar Salander särskilt och hon ber Mikael Blomqvist att forska kring den mannen.

De två intrigerna slingrar sig Stockholm runt på en socioekonomisk sightseeing (nya anhalter för en Salander-vandring). Hos Lagercrantz är på Stockholmsvis folks adresser lika med deras karakteristik. Bägge historierna piskas också framåt av ett infernaliskt knattrande på datortangenter, där är David Lagercrantz och Lisbeth Salander förmodligen samma andas barn när det loggas in än här än där och ingrips i såväl trafikövervakning som börstabeller hur lätt som helst.

Här ges också glimtar ur Mikael Blomqvists propert vildvuxna kärleksliv, så att det slår mig att boken nog inte ska filmas. Det går att skriva en ny Salanderbok, men går det att filma en ny Mikael Blomkvist? Det känns inte så.

Det finns annat också som talar mot fler fortsättningar. När David Lagercrantz känner sig varm i kläderna (min förmodan) tycks hans egen persona ta över författandet. Den smala klyfta som skilde de två Millenniumförfattarna har vuxit.

Stieg Larsson var från första sidan en äkta deckarälskare som beläst lekte tittut i hela genren med sina allusioner, citat och blinkningar. Självaste Lisbeth Salander kan ses som ett syskon till före detta gatubarnet Kathleen Mallory i Carol O'Connors deckarsvit från 90-talet. En trasig Modesty Blaise-variant hon också.

Om Larsson alltså leker sig fram eldad av genren och sin politiska glöd, liknar Lagercrantz mer en njutningsfullt uppslukad meccanobyggare.

Men också precision kan vara hisnande. Två saker framför allt är Lagercrantz egna: Matematiken – Stieg Larsson uppfann Salanders matematiska begåvning, men Lagercrantz njuter av den. Och – framför allt – musiken, som dels pågår i hans skrivande, en stadig framåtddrivande puls, vars spänningshöjdpunkter kommer som pukslag. Men framför allt som tema i berättelsen, dess egentliga hemlighet.

Den börjar som ett ensamt piano, vars melodi tas upp av en avlägset plinkande gitarr och växer så småningom (efter ett litet stycke pekoral) till en den stora känslomässiga upplevelsen som är kärnan i ”Mannen som sökte sin skugga”.

Vilket är på gott och ont. Gott för läsaren, men inte så bra för Lisbeth Salander, som trots all våldsam dramatik har hamnat lite i skuggan av den symfoniska och starkt känsloladdade final som musikspåret utmynnar i, och som nog får kallas bokens känslomässiga centrum.

Fast å andra sidan vinner hon som vanligt på bättre fotarbete. Hon besegrar sina fiender och lär oförtrutet fortsätta, i Lagercrantz tappning, att med lika delar våld och skarpsinne ta sig an mördare, svindlare och olösta matematiska problem.