Från Macondo via Palomar till Santa Teresa: det litterära Mexikos karta tycks vara full av fiktiva orter. Till de författare som byggt de ovan nämna städerna, Gabriel García Márquez, Gilbert Hernandez och argentinskfödde Roberto Bolaño, sällar sig David Toscana och Guillermo Arriaga i två romaner som nyss översatts till svenska.
Det rör sig om två byar, bägge fattiga och så pass små att de flesta bofasta känner varandra och varandras egenheter. Toscanas skapelse heter Icamole och Arriagas heter Loma Grande.
Det finns fler likheter mellan de bägge romanerna. Den mest uppenbara är att bägge inleds med att kroppen av en mördad flicka hittas. Med tanke på alla de kvinnomord som fungerar som ett av ledmotiven i också Roberto Bolaños sista, ofullbordade mexikanska roman ”2066”, känns det rimligt att fråga sig vad det litterära Mexiko egentligen har emot unga kvinnor.
Men vi börjar i Icamole, en utsatt by som fullständigt torkat samman utan en droppe regn på nästan ett år. Men unge Remigio har en gnutta vatten kvar, i botten på sin brunn. Det är det ingen som vet. Han använder vattnet till att tvätta ansiktet och vattna sitt enda avokadoträd. Ingen annan i byn kan tvätta ansiktet.
Den morgon då romanen börjar är det emellertid något som tar emot när Remigio släpper ner brunnshinken. Det är en död flicka som han inte alls känner igen. Hon är vacker, med ett födelsemärke på ena kinden. Efter att ha konsulterat sin åldrige far, föreståndare i Icamoles plomberade lokalbibliotek, beslutar han sig för att begrava flickan under avokadoträdet.
På sätt och vis känns det ändå inte som om denna uppseendeväckande intrig intresserar David Toscana särskilt mycket. Romanens (först publicerad 2005) fokus hamnar ganska omgående på den märklige före detta bibliotekarien och hans särskilda handhavande av sina böcker. Han ger dem alla en chans, för att därefter sålla bort de usla genom att kasta in dem i ett förseglat rum fullt av svultna kackerlackor.
En skoningslös censur alltså, företagen av en mycket nyckfull censor som kan besluta sig för makulering för att den aktuella bokens översättare struntat i att översätta miles till kilometer.
När den döda flickans mor får kontakt med den gamle bokkufen leder de varandra allt längre in i fiktionens riken och romanen blir allt mer hans egen.
Guillermo Arriagas ”En doft av död” (1994) är mindre ”litterär” till stilen än Toscanas roman. Snarare lever den upp till titelns aning av hårdkokta deckare.
Arriaga är manusförfattaren som tillsammans med regissören Alejandro González Iñárritu gjort den många gånger belönade filmtrilogin ”Älskade hundar”, ”21 gram” och ”Babel”. Hade inte detta varit ett känt faktum så är jag övertygad om att många läsare ändå hade kommit att tänka på filmerna vid läsningen av romanen.
För övrigt är ”En doft av död” filmad den också, av en annan regissör. Arriaga själv har i en intervju kallat den ”misslyckad”.
I ett durrafält strax utanför byn Loma Grande hittar den femtonårige Ramón en knivhuggen flicka. Hon är död och han känner igen henne som en namnlös kund som några gånger besökt den enkla affär han består.
På samma sätt som i Toscanas ”Den sista läsaren” kunde berättelsen ha slutat där, med ett rimligare telefonsamtal till polisen. Men det blir inte så. Ödet, den glupska gamla gamen, har andra planer. Eller om det är Mexiko.
Efteråt är det svårt att sätta fingret på exakt vad som hände. Någon av de nyfikna åskådarna säger att hon är Ramóns flickvän, någon annan upprepar det som ett faktum, Ramón själv står med doften av flickans parfym och känslan av hennes nakna hud i sinnet och är för sen eller ovillig att slå ifrån sig.
Nu sätter det igång. I korta, effektiva scener skildrar Arriaga hur bykollektivet gemensamt bygger upp en ödesdiger sanning om vad som har hänt och vad som bör göras. Några är godtrogna, andra vill stå i centrum, somliga är rädda, en del luftar den mångbesjungna machismon och de flesta vill bara vara med på något sätt.
Som folk är mest med andra ord. Och någon måste plikta.
Man kan tycka det är konstigt att den uttalade socialliberalen Arriaga har skrivit en roman där den ensamme och starka individen är martyr, kollektivet den onde förövaren och kollektivets överhuvud är den störste skurken av dem alla, eftersom han väljer att tiga om sanningen för det dubiöst gemensamma bästa.
Kanske är det vad som ska till. Hur som helst så lämnar ”En doft av död” precis det efter sig – en doft av död och en bismak av total samhällsmoralisk kollaps.
Och alla dessa döda kvinnor?
Någon skyldig hittas aldrig. Finns inget egentligt intresse. De döda ligger där man har lagt dem i en brusten nation av brutalitet, korruption och hopplöshet. Man frestas parafrasera en annan film, nämligen ”Chinatown”: ”Forget it Jake, it’s Mexico”...