Om Kirunaborna kan flytta en hel stad borde kanske vi söder om Dalälven klara av att lyfta blicken. David Vikgrens ihärdiga lyrikarbete motsvarar ungefär arbetstimmarna det tar att montera ner, sortera, flytta och bygga upp ett mindre samhälle. Jag vet ingen annan svensk poet i dag som arbetar så aktivt som Vikgren. Där andra poeter efter ett visst mått av etablering brukar sakta ner, liksom dämpas och bli – inte nödvändigtvis sämre, men bekvämare – blir Vikgren argare och starkare för varje bok. Han tar sig också an hopplöst stora och svåra projekt: Norrlandskomplexet, Utanförskapet, Språkförbistringen, Representationshelvetet, för att nämna några. Jag föreställer mig att han är en sån som spurtar i uppförsbacke.

”Folkmun” är David Vikgrens fjärde diktsamling på det stora förlaget Wahlström & Widstrand. På Luleåförlaget Black Island Books har han givit ut två böcker: dels den sensationella sammanställningen av poeten Verner Boströms efterlämnade diktsamlingar (en utgivning som skapade ett litet skalv i poesivärlden för några år sedan). Dels en kollektiv nyöversättning och vidarediktning av och kring Antti Keksis grandiosa Tornedalskväde från 1677. Under etiketten ”woolym”, som ställer frågan: ”Varför?” och ger svaret: ”Därför!” ger han löpande ut en serie begränsade utgåvor med dikt, cd-skivor och poetiska arbeten. Han är också verksam som dramatiker.

”I dess tidigaste form är versen skriven på finska, en vars fyrtaktade och åttastaviga runometer stöts fram orimmad men alitterationsbunden”, skriver Vikgren om Keksis flödande dikt. Men fortsätter: ”Genom att följa diktens tillkomst finner man ganska snart att det existerar lika många upptecknare som uppteckningar. Och dessa skiljer sig åt en hel del.” I fyra olika ”versioner” väcker David Vikgren ”Keksis kväde om islossningen i Torneälven år 1677” till liv. Här finns ”Atonymversionen” som använder motsatsord, ”Homofonversionen” som efterliknar de finska språkljuden, ”Anagramversionen” som omvandlar de finska diktstroferna till svenska anagram och ”Kollektivversionen” som är en traditionell kollektiv översättning av Antti Keksis originaldikt. Längst bak står ”Källtexten” på finska.

Och det är något som händer i munnen och kroppen när de olika islossningarna i Torneälven sätter i gång. Ur kollektivversionen: ”Här fanns vatten överflödigt/Lättare går kvarnens stenar/Pello skakas om i grunden/Ladorna vid sjön bortsopas.”

Eller atonymversionen: ”Här finns lite mindre torka,/tyngre stod den lilla blomman./Öknen trippar Pello pankas,/upp ur havet kom containrar.” Homofonversionen: ”där oljig vette vilje mälte,/givet jävigt kepsen smälte/Be lån på rak is berättig,/lagd åt djärv där laga isig.”

Eller Anagramversionen: ”Olästa likvidera tälja,/tittut olinjära utkast/Lilly Sätila volymen tippa/tillverkarens Ove i koj.”

Känner ni hur det gungar i huvudet? Orden och raderna guppar som isflak. Rytmen och stilen håller ihop dem.

”Anttikeksiskväde” är en bok att forsa runt i och läsa flera gånger. För varje omläsning kommer jag lite längre bort från Stockholm, mäklarprosan och centrumspråket. Någonting sätts i rörelse långt inne i hjärnans mörker. Det är en befrielse. I början går det trögt, sedan ökar hastigheten – ”Vi får oss här en islossning som bokstavligen sprutar Ordet och livet rätt ur källmaterialet Torneträsk”, som Vikgren skriver i efterordet.

Något liknande händer i diktsamlingen ”Folkmun”. Perspektiven glider, språket börjar sjunga, röster flätas ihop till något slags dialektalt kollektivt tungotal. Det är oerhört mäktigt. Inte minst för att Vikgren är så tonsäker vad gäller klang och rytm och vers. Vilket utmärker honom i samtiden.

Man kan läsa ”Folkmun” som en enveten politisk motståndskamp. Den vrider och vänder sig, borrar sig fram. Väl medveten om att varje framhävande av underläge riskerar att befästa detsamma. (Inledningscitatet av Karl Marx, ”De kan inte företräda sig själva, de måste företrädas”, skär som en kniv genom boken.) Kanske är det därför David Vikgren tar så stort grepp, över nästan två hundra diktsidor.

Flera dikter har titeln ”Biografi” och är ett slags hopkok, föreställer jag mig, av norrländska självbilder i stil med: ”Här hemma vill jag alltid bo och känna mig stolt när jag säger Norrland.” Andra dikter är mer fragmenterade, dialektala, sammansatta och utdragna. ”Alltid var där nån som gick före alla otrampade stigar jag fann” står det längst bak i boken, över en ofantligt lång namnlista. Som om Vikgren verkligen vill inskärpa att den här diktsamlingen har han inte skrivit ensam.

Men man kan också läsa ”Folkmun” som klang och dikt och sorg och sång. Som ren existentiell och drabbande dikt:

”Vi stod bara och grät för det fanns inga ord

Här är Helvetet”