Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Debatten om egoisterna kan börja

I ”Generation ego” för Ana Udovic fram tesen att arbetarklassen var mer lojal med skolan som institution än dagens medelklass. En tanke som förtjänar en ordentlig diskussion, skriver Henrik Berggren.
I ”Generation ego” för Ana Udovic fram tesen att arbetarklassen var mer lojal med skolan som institution än dagens medelklass. En tanke som förtjänar en ordentlig diskussion, skriver Henrik Berggren. Foto: Linda Gren

Ana Udovics granskning av narcissismen i samhället är en angelägen bok som tar ett brett grepp på utbildning och barnuppfostran. Men exemplen borde ha varit mindre anekdotiska, skriver Henrik Berggren.

Reportage

Ana Udovic
”Generation ego. Att fostras i en narcissistisk kultur”
Ordfront

”Du måste börja på småklubbarna.”

Det rådet får den uppåtsträvande ståuppkomikern Rupert Pupkin i Martin Scorseses ”The king of comedy”. Pupkin, spelad av Robert de Niro, drömmer om att vara med i ”The today show”. Hemma i källaren har han övat in varje replik och varje rörelse fram till hur han ska sätta sig i soffan tillsammans med pappfigurer av kändisar.

Han tjatar sig till ett möte med den kände programledaren, spelad av Jerry Lewis, och presenterar sitt material. Pupkin är inte direkt dålig, men knappast färdig för tv. Lewis ger honom rådet att uppträda på mindre scener och sedan återkomma.

Pupkin tackar artigt, men man ser på honom att han är djupt förolämpad. Att kämpa och svettas på sunkiga pubar ingår inte i hans världsbild. Han är inte komiker för att han gillar att vara rolig, hans enda mål är att bli känd. Följakt­ligen kidnappar han programledaren och vägrar släppa honom om han inte får uppträda i tv.

”The king of comedy” kom 1983, bara fyra år efter att Christopher Lasch gett ut sin inflytelserika bok ”The culture of narcissism”. Historikern Lasch hade varit vänstersympatisör under sextiotalet men blivit alltmer kritisk mot de radikala idéerna om individens frihet och självförverkligande, som han ansåg spela den kommersiella kapitalismen rakt i händerna. En ny människotyp hade uppstått, en självisk varelse som dyrkade ungdomlig­- het och fruktade åldrandet, var rädd för ömsesidiga mänskliga förpliktelser och krävde ständig bekräftelse och beundran från omgivningen. Ungefär som Rupert Pupkin.

Under de tre decennier som gått sedan ”The king of comedy” och ”The culture of narcissism” har Laschs idé om den egenkära kulturen fått en bred spridning. Inte minst har Facebook, Instagram och andra sociala medier förstärkt bilden av att vi alla blir allt mer lika den olycklige Narkissos, den vackre unge guden som dömdes att bli kär i sin egen spegelbild av gudinnan Afrodite. Förbannelsen var förstås att han aldrig kunde nå fram till kärleksobjektet utan förblev fångad i ensamhet och död.

En av dagens efterföljare till Lasch är journalisten Ana Udovic. I den nyutkomna reportageboken ”Generation ego. Att fostras i en narcissistisk kultur” försöker hon få grepp om narcissismen i dagens svenska samhälle. Det är en sympatisk och angelägen bok, vars främsta förtjänst är att den tar ett brett grepp på barnuppfostran och utbildning. I stället för att grotta ner sig i upprörda utgjutelser om sociala medier och selfies går Udovic på den avgörande frågan: Hur har ungdomen påverkats av skolans avinstitutionalisering och den förändrade familjekulturen i Sverige?

”Skolans avinstitutionalisering” är mitt eget tungfotade begrepp, men jag tror det täcker den utveckling som beskrivs i boken ganska väl: det fria skolvalet, lärarnas sjunkande status, porösa gränser gentemot föräldrar som kräver särbehandling, svaga rektorer, kommunalisering, riskkapitalbolagens vinstmaximerande pedagogik, dyrkande av entreprenörsidealet och målstyrningen som instrumentaliserar de sociala relationerna.

Samtidigt som skolan har tappat integritet och självförtroende har den svenska familjekulturen blivit enormt mycket starkare. Dagens föräldrar verkar genuint tycka om att umgås med sina barn, till skillnad från tidigare generationer. Det har många positiva sidor, men det innebär också att föräldrar ibland förlägger alltför mycket av sin livsmening med att vara med sina barn. Familjen Hedenhös i förra årets julkalender framstår i det avseendet som vår tids ideal.

Vilket i sin tur leder till att fredagsmyset, fotbollsträningarna och den allmänna familjetrivseln får högre prioritet än skolarbetet. Och kanske att barnen får mer uppmärksamhet hemma än vad som är nyttigt för dem. Kombinationen av svaga skolor och en stark hemkultur privatiserar och marknadifierar kunskap och bildning på ett oroväckande sätt.

Frågan är dock om ”narcissism” verkligen är den rätta diagnosen. Antalet ungdomar som söker psykologisk hjälp ökar visserligen, men de tycks inte mer drabbade av narcissistiska personlighetsstörningar än tidigare. Själv har jag också svårt att se dagens ungdomar som särskilt narcissistiska. Mitt intryck är att de som individer är mer sociala, empatiska och inlevelsefulla än tidigare generationer. Däremot verkar det som den allmänna tilltron till kollektivt handlande har minskat, vilket är ett problem för oss alla.

Ett annat problem med ”Generation ego” är att bevisföringen bygger väl mycket på anekdoter. I viss mån är det oundvikligt i en debattbok av det här slaget. Men som läsare blir jag tämligen förvånad när jag får läsa att det rådde strikt disciplin på Kvarngärdesskolan i Uppsala på 1960-talet. Det var en gammaldags arbetarklasskultur, enligt en lärare som jobbat fyrtio år på skolan: ”Nu lyssnar du på fröken annars får du en hurring.”

Om detta kan jag vittna, ty jag var med. Och jag kan försäkra att ingen fick en hurring i min klass i Kvarngärdesskolan. Tvärtom rådde ofta totalt kaos i klassrummet, tioåriga killar slogs och skrek könsord och vår fröken var helt makt­lös.

Det betyder inte att tesen att den gamla arbetarklassen var mer lojal med skolan som institution än dagens medelklass nödvändigtvis är felaktig. Men den tanken hade förtjänat en ordentlig diskussion och inte bara en anekdot i förbifarten. Detta sagt så har Ana Udovic startat en viktig debatt.