Denise Minas nya bok ”Getingsommar” kretsar kring ett brutalt kvinnomord i Glasgow. Det är den andra boken med polisen Alex Morrow i centrum. Ola Larsmo läser en av Europas ledande deckarförfattare.
Bilden är realistisk på det sätt som man kan stöta på i dokumenten kring verkliga brott. En död kvinna, klädd bara i en T-tröja, ligger i en trappa och har inte längre något ansikte. Någon har sparkat det i bitar.
Bilden återkommer gång på gång i Denise Minas andra roman om Glasgowpolisen Alex Morrow, och man behöver inte vara inläst på hela hennes författarskap för att förstå att det är denna bild som varit central för henne: så ser brott mot kvinnor ut, det finns alltid ett besinningslöst våld som kan utlösas just och bara därför att måltavlan är kvinna.
Den döda i trappan visar sig heta Sarah Erroll, överklassflicka från en fin Glasgowförort som fnaskat som ”eskortflicka” för att finansiera vården av sin alzheimersjuka mor. Mördaren vet vi också efter bara ett kapitel vem det är, och dennes identitet är inte heller romanens gåta, utan frågan är varför han gjort vad han gjort. Och varifrån det besinningslösa våldets drivkrafter kommer.
Själva romanens konstruktion visar varför Mina är en av de intressantare deckarförfattarna: det är inte whodunnit så mycket som en whydunnit. Och kring kvinnoliket i trappan spinner Mina en historia om klass och kön som blir alltmer läsvärd för var sida som går. Inledningsvis får man försöka uthärda några av genrens mer tröttande konventioner – lata kolleger, blaskigt te och kaffe på nedgångna polisstationer, oförstående byårkratiska chefer i karriären. Men sedan blir personerna var för sig alltmer intressanta.
Morrow, som vi tidigare mött i romanen ”I midnattens stillhet”, är nu gravid med tvillingar och försöker hantera sin äldre sons död och hålla sin kriminella bror och dennes familj på avstånd. Men just den bakgrund hon försöker hålla hemlig är också vad som gör henne kompromisslös gentemot de andra polisernas slentriantänkande och fördomar.
Som poliser i kriminalromaner gör – kanske är de de enda som gör det, utom städare och vårdpersonal – rör sig Alex och hennes kolleger mellan de stora villorna där börskraschen nyss utlöst ekonomisk panik och förortslägenheter där den aldrig varit frånvarande. Och kan man gripa en pojke från förorten för ett mord är det ett lättare jobb än om man behöver leta efter gärningsmannen på privatskolan intill.
Minas stil är på hennes skotska engelska oftast vass och exakt, även om det finns transportsträckor också i denna roman. Lite ledsamt att då behöva klaga en smula på anglicismer i översättningen, sådant som förlaget kunnat tvätta bort – så heter ju till exempel ”anthrax” mjältbrand på svenska.
Intrigen i ”Getingsommar” är både så spänningsskapande och exakt komponerad som man kan förvänta sig av en av världens ledande deckarförfattare. Men bilden av kvinnokroppen, som fått behålla sitt kön men vars ansikte stampats bort, och som romanen ständigt återvänder till, rymmer en starkare fasa och är ett uttryck för en större vrede än ”Getingsommars” nog så intrikata handling förmår rymma.
Den blir emblematisk för det kvinnohat som kan utkristalliseras var som helst och när som helst. Den bilden kommer Mina att återkomma till.