I slutet av maj 2007 hörde jag talas om en incident på Dramaten. Skådespelaren Örjan Ramberg hade avbrutit ”Dödsdansen” på grund av störande publik. Någon hade haft rethosta och en annan glömt att slå av mobiltelefonen. När hostningarna tilltog under en av Rambergs längre monologer avbröt han spelet, vände sig till hostaren och erbjöd denne att komma upp på scenen för ett få ett glas vatten.
Mannen avböjde varpå Ramberg började lägga ut texten om skådespelarens utsatthet och villkor. Dödsdansen fortsatte inte förrän Ramberg hade frågat publiken om man ville det och publiken svarat med ett unisont ja följt av applåder.
Samma kväll som detta utspelades på Stadsteatern såg jag Alexander Mørk-Eidems ”En midsommarnattsdröm” på Stockholms stadsteater. I en av uppsättningens dråpliga scener behandlades det gamla lillebrorskomplexet gentemot Dramaten. En praktikant från Teaterhögskolan kallad Andreas (Jonas Hellman-Driessen), gjorde tappert pretentiösa ansatser mot sin stora scen som månen i Pyramus och Thisbe. Allt medan Oberon (Gerhard Hoberstorfer) satt i publiken och störde. Han blev utskälld och tvangs be om ursäkt. Scenen speglade den förment pretentiösa teaterkultur som Dramaten i sina sämsta stunder stått för.
Men när jag läser Karin Helanders och Leif Zerns bok om Stadsteatern (med intervjuer av Anna Ångström och Malin Ullgren) undrar jag om Stadsteatern verkligen hade blivit så framgångsrik och folkkär om man inte hade haft ett krävande fadershus att ungdomsrevoltera emot, och dessutom borgarbygget på Östermalm. Så när som på några nödår på 90-talet är Stockholms stadsteater en framgångssaga som man nu, genom denna gedigna exposé över repertoar, skådisar, chefer och kritik, också kan läsa som utvecklingsromanen om en ankdamm.
Det varken åskar eller blixtrar om boken, den avviker inte från den ljumma teaterkritiken i stort, den håller sig tryggt inom kultursidorna och teaterväggarna, men det är rafflande att följa samhällsutvecklingen genom just en teater. Det är problematiskt att värdera en bok som förmedlar så många röster och där författarna demokratiskt delar på huvudrollen. Ingen poserar. Det är folkbildning rätt och slätt.
Helge Skoog kom till Stadsteatern 1967. Valet av scen var självklart. Han kände mer samhörighet med de skådespelare som arbetade där än på Dramaten. Hans kamrater från Teaterhögskolan jobbade på Stadsteatern, medan lärarna var verksamma på Dramaten. I Folkets hus på Norrmalmstorg bredvid LO-borgen, Stadsteatern låg inrymd där då, var man dessutom på rätt sida i politiken, nära händelsernas centrum. Keve Hjelm sägs ha repeterat med ”Maos lilla röda” i bakfickan. Som en försiktighetsåtgärd, när nu kårhusockupanterna drog förbi 1968.
Gösta Ekman berättar att man ibland talade mer politik än teater under repetitionerna. 70-talet var grupparbetenas tid, inte bara i grundskolan. Vissa verk hade långa listor av upphovsmän i programmet. Till och med ”Gullivers resor” spelades med en marxistisk tolkning 1969 (Göran O Eriksson) och delade kritiken i två läger, skriver Leif Zern.
Samhällsmedvetenheten kanaliserades också i Soppteatern där Helge Skoog tog tillvara överbliven energi från teaterns skådespelare. Helge Skoog, den person som förutom Brecht, Strindberg, Tjechov, Shakespeare, Suzanne Osten och Vivica Bandler är omnämnd flest gånger i boken, säger att han ogillar teaterteater, han tycker inte om att reduceras till en del av en regivision, ”det är inte skådespelarnas teater”.
Nya fria teatergrupper utforskade de kollektiva arbetsprocesserna och i pressen förekom livliga debatter om den politiska teatern. Där debatterades också bygget av en helt ny stadsteater.
Det socialdemokratiska finansborgarrådet Hjalmar Mehr ville ha en modern medborgarteater i sin stad, ett funktionellt teaterhus i kvarteret Överkikaren på Södermalmstorg med en stor salong med plats för 1 756 åskådare. Alltså bra mycket mer än stora scenen i den teater som 1990 blev inrymd i Kulturhuset vid Sergels torg. Funktionalisten Sven Markelius, som låg bakom både Folkets hus och tredje höghuset, ritade teaterbyggnaden där medborgarna skulle välla upp från förorterna genom en tunnel från Slussens tunnelbanestation.
Dåtidens kulturdebattörer och redaktörer surrade som ilskna getingar mot den monumentala byggnad dit även arbetarklassen förväntades strömma. Man tyckte att teater gjorde sig bäst i källare eller decentraliserad och spridd ute i förorten. Ingmar Bergman provocerade med sin syn på saken: ”Människor vill komma till stora festliga hus. Inte till små grå källare.”
Denna tidsanda överförd till dagens Stockholm, med skriande behov av ett nytt funktionellt operahus, är svindlande – en nästan filantropisk kommunpolitiker mot opinionssidornas styvnackade debattörer. Överkikarbygget stoppades. Leif Zern var medskyldig och beskriver i boken hur han blev uppkallad till en tillintetgjord Hjalmar Mehr för att försöka förklara motståndet, men inte riktigt lyckades och menar att ”det var tiden som stoppade den. Inte vi.”
Det var 1965. Bengt Jahnson skrev en uppskattande recension av Brechts ”Den heliga Johanna från slakthusen” 1969 och avslutade sin text med ett råd: man skulle gå och se pjäsen om man ville att teater skulle provocera så att man förändrades. Den sortens slutkläm skulle jag önska att jag någon gång fick orsak att skriva. Teater gällde livet.
Bröllopsåret 1976 spelade Unga klara en satir över monarkin, ”Sessorna på Haga”. Per Lysander och Suzanne Osten hävdade att deras generation, jämnårig med Hagasessorna, hade präglat kvinnosynen som förmedlades genom veckotidningsversionerna av de fyra systrarnas liv. 34 år senare, våren inför nästa stora svenska kungabröllop spelar Stadsteatern den brittiska dramatikern Pam Gems ”Drottning Kristina”. I en intervju i Svenska Dagbladet 22/4 -10 säger regissören Farnaz Arbabi att ”Kristina är intressant för hon är individualist”.
Att kritisera och förhålla sig till samhällsstrukturerna är inte längre teaterns viktigaste uppgift. Nu tycks bara det personliga vara politiskt. Om alls. Och de unga skådespelarna tränas mer in i en solistisk ensamhet. Det var just Pam Gems som skrev den Piafföreställning som Helena Bergström spelade i 139 föreställningar. Den är nämnd (det mesta är nämnt) i Karin Helanders kapitel om Stadsteaterns solister, stjärnorna som övertagit en del av de grupparbetande ensemblernas och den tydliga ideologins dragningskraft till teatern.
Man kan givetvis räkna upp fler. Inte minst rekryteringen av Mikael Persbrandt 2008. Men den hierarki som varit förhärskande genom Ingmar Bergmans inflytande över Dramaten har inte sin like på Stadsteatern. Inte om man ska tro boken som ger bilden av en teater som tillämpat demokratiska arbetsprocesser i ensemblerna, förespråkat improvisation och bedrivit ett idogt publikarbete.
Krister Henriksson brukar tydligen säga att det på Dramaten är viktigt att det är bra, men på Stadsteatern är det bra om det är viktigt. Med den logiken borde diskussionerna vara många på teatern nu när man väljer att flörta med publiken genom föreställningar som ”Arsenik och gamla spetsar”, ”De tre musketörerna” och ”Cabaret”. I stället för att utmana den.
I Betty Skawonius avgångsintervju med Dramatenchefen Staffan Valdemar Holm i DN (4/4-09) sa han att: ”Det som gick bäst på Stadsteatern var ju inte ’Tre systrar’ som man skulle kunna tro, utan ’Arsenik och gamla spetsar’. Den konstnärliga föreställningen får inte hjulen att snurra.”
Suzanne Osten refererade i en debattartikel om sitt hotade Unga Klara (DN 28/4-08) till den tredje Stadsteaterchefen Vivica Bandler som anställde Osten och använde begreppet ”mjölkko” om stora scenen. ”Men hon lärde mig också avantgardets betydelse för konsten. Det är en växelrörelse.”
Dagens chef Benny Fredriksson, vars växelbruk kör ensemblen på högvarv, konfronteras i boken av Malin Ullgrens antagande att publiken kommer utan att man behöver fjäska för den med privatteaterrepertoar.
Fredriksson svarar att den dramatiska teatern måste vara med och utveckla komedikonsten och att det vore tjänstefel att inte spela ”Arsenik och gamla spetsar” när man har Velander och Lombard i stallet.
”Vi får vara roliga här”, säger en skådis till Karin Helander.
Inte undra på. Med moderater i Stadshuset måste man rusta sig för en eventuell självfinansiering. Det sitter inte längre något teaterintresserat finansborgarråd där beredd att slåss för visioner om nya kulturhus till medborgarna. Ungefär så slutar Zerns och Helanders bok också, nostalgiskt och med ett varnande pekfinger mot Fredrikssons ekorrhjul av premiärer.
Skrattar bäst som skrattar sist.
Leif Zern är teaterkritiker i Dagens Nyheter, och boken recenseras därför av Gunilla Brodrej, Expressen.