Journalisten, författaren och akademiledamoten Gustaf Hellström var en av mellankrigstidens främsta skribenter. I dag är han bortglömd. Orättvist, tycker Johan Svedjedal.
Att försörja sig som skönlitterär författare i Sverige har aldrig varit enkelt – marknaden är för liten, de andra författarna så många, liksom översättningarna. Så författarna måste söka andra yrken för att få mat på bordet. Somliga väljer journalistiken, ett farligt yrke för den som vill skriva för framtiden snarare än för stunden. Tidningarnas tryckpressar har en förmåga att göra snabbmat av ambitiösa författares idéer, tid och självrespekt.
Men somliga lyckas faktiskt dra nytta av yrket, snarare än att bli dess träl. En av dem var Gustaf Hellström. Han var en svensk vänsterliberal av format som under de senaste decennierna tycks varit på väg att glömmas bort, men vars aktier förefaller på väg uppåt på den litterära börsen där tiotalisterna annars har stått lågt i många år. Litet för radikal för de borgerligt sinnade och litet för borgerlig (åtminstone på ytan) för radikalerna har han ganska länge befunnit sig i ett mellanläge – ett socialt predikament av just det slag som intresserade honom. Hans mest kända roman, ”Snörmakare Lekholm får en idé” (1927) trycktes regelbundet om i nya upplagor fram till början av 1970-talet, men har sedan dess bara givits ut en gång och finns nu enbart som ljudbok. Ingen annan av hans böcker finns i bokhandeln.
Gustaf Hellström föddes i Kristianstad 1882, studerade i Lund och Stockholm och debuterade i bokform 1904. Han var samhällsengagerad, litterär realist med en dos av humor, men också ett bett och en oro i en stil som på ytan ibland verkade behärskad intill det stramt korrekta. ”Snörmakare Lekholm får en idé” har kallats ståndscirkulationens stora roman i svensk litteratur och är något av en social krönika över Sverige under nästan ett sekel. Lite på samma sätt fungerade hans stora självbiografiska svit om Stellan Petreus, sju idéromaner om hans egen, Sveriges och Europas utveckling under seklets första årtionden. Serien är ojämn, men Londonskildringen i ”Kärlek och politik” (1942) är svåröverträffad i svensk litteratur och Lundaromanen ”En mycket ung man” (1923) står sig bra mot Fritiof Nilsson-Piratens ”Tre terminer”.
Att Hellström kunde se hemlandet med en nästan sociologisk blick berodde säkert på att han bott utomlands så länge – i många år var han utrikeskorrespondent för Dagens Nyheter i England, Frankrike och USA, och var kanske den mest bereste svenske författaren i sin generation. Journalistiken gav honom inkomster, men också litterärt stoff och skärpte hans förmåga till upptäckariver och kylig distans, två goda litterära tillgångar. Eftersom han med tiden också fick bevaka utländsk litteratur blev han väl förtrogen med nya estetiska strömningar. För Svenska Akademien, där han blev invald 1942, skrev han ett avgörande utlåtande om William Faulkners författarskap. Många av Hellströms romaner hämtade inspiration från hans vistelser i utlandet. Redan Londonberättelsen ”Kuskar” (1910) var en sorts litterärt utrikesreportage som fortfarande behåller kraft och tidskänsla.
Kring Hellströms insats som intellektuell har Lennart Leopold och Eva Ström redigerat en innehållsrik antologi med bidrag av flera skribenter – inklusive Hellström själv, vars utlåtande om Faulkner finns tryckt i volymen. Antologins något otympliga titel, ”Det var ingen tjusande idyll”, syftar naturligtvis på en av Hellströms romaner, ”Det var en tjusande idyll ...” (1938), som i sin tur var ett ironiskt svar på Victor Svanbergs polemik mot ”idyllernas tid” – den inskränkta stämningen i svensk litteratur under tiden efter första världskriget. Hellström var långt ifrån någon idylliker, utan tvärtom en författare av det slag som ville sätta problem under debatt, diskutera och reformera världen. Som framgår av bidragen i antologin angrep han sexuell dubbelmoral och prostitution, och skrev kritiska reportage från Hitler-Tyskland och Stalinsovjet. Han väckte också skandal med skärgårdsromanen ”Storm över Tjurö” (1935), en nyckelroman om en sur familjefejd – men kanske också en betraktelse över revirfejder inom Europa. Ortsbefolkningen blev så ilsken på Hellströms närgångna roman att han inte vågade visa sig igen på ön, utan lämnade sin skrivarstuga öde.
Flera bidrag ägnas Hellströms romaner, som behandlas med en sorts kärleksfull stränghet av många av skribenterna. Men här finns också kapitel som analyserar nyanserna i hans liberalism, liksom hans halvt ofrivilliga pionjärinsats som idrottsreporter (han var korrespondent i London under de olympiska spelen 1908). Tidvis skymtar också Hellströms trassliga privatliv, med alkoholmissbruk, skilsmässor och kringflackande – först när han var drygt femtio år gammal skaffade han en egen lägenhet.
Från barndomsstaden Kristianstad bar Hellström med sig en livslång social revanschlystnad, som ofta brukar knytas till att hans far hade mindre yrkesframgångar än förväntat men som i vidare mening hade att göra med att han fäste en modern blick på ett gammalt samhälle. I sitt bidrag om Hellström och skolkamraten Fredrik Böök lyfter Hans Holmberg fram den extrema titelsjukan i garnisonsstaden Kristianstad, där människor stoltserade med titlar som ”överkonduktör”. Men medan Böök i stort sett solidariserade sig med andan i hemstaden, bröt sig Hellström ur dess miljö och mentalitet (även om han, enligt en vandringshistoria som finns i flera versioner, drabbades av ångest när han vid ett tillfälle gjort det sociala felsteget att vända ryggen till kungen).
Han blev en demokrat och realist vars författarskap, vad än den aktuella bokhandelskonjunkturen säger, tillhör de klassiska i svensk litteratur. Med den här antologin ger Lennart Leopold och Eva Ström en välkommen påminnelse om hur mycket som återstår att upptäcka hos Gustaf Hellström.