Diana Janse: ”En del av mitt hjärta lämnar jag kvar”

Diana Janse är ung diplomat som varit verksam i bland annat Moskva och vid EU-delegationen i Bryssel. För närvarande arbetar hon under vår internationelle fredsmäklare Carl Bildt.

När hennes debutbok ”En del av mitt hjärta lämnar jag kvar” börjar har hon just fått tjänst vid den svenska ambassaden i Pakistan med placering i Kabul, Afghani­stan. En föga eftertraktad post i ett kaotiskt och krigshärjat område, men samtidigt en stor utmaning. Bakom sig har hon den genomdesignade livlösheten, ”en sumpmark av oväsentligheter”, hemma i Stockholm samt en pojkvän som inte vill följa henne till Kabul.

Fast besluten att viga sitt liv åt världssamfundet – det är väl så termen lyder – hamnar hon i en miljö av korruption och vanstyre, magsjuka och kärlekssorg, rivalitet mellan klaner och länder och mellan Sida och UD. Den enda bransch som verkligen växer i denna region tycks vara säkerhetsbranschen.

Janses enkla bostad är övervakad, bristen på elektricitet gör sig hela tiden påmind. Men snart är hon fullt upptagen med sina utflykter på landsbygden, bland talibaner, soldater och klanledare. Hon kommer dit för att observera situationen i ett land med en gammal historia, där alla frontlinjer verkar vara i rörelse och jeepen ibland stannar mitt i mörkret, utan skyltar om vart vägen ur kaos står att finna.

Hon övernattar i tält­läger, sover på luftmadrasser, blir halvt ansiktsförlamad mitt i öknen och – efter upprepade möten med den patriarkala islamismen – alltmer desillusionerad.

Någon gång flyr hon hem till Stockholm, men återvänder, sviken. En annan gång tar hon flyget till det förhållandevis bekymmersfria Islamabad eller till det hypermoderna Dubai och Tokyo för att tröstshoppa. Hennes skildringar av sina strapatser har delvis karaktären av dagbok. Hon är en ovanligt vetgirig och energisk observatör av vardagen och historien i ett land som är okänt för de flesta.

Men framför allt handlar hennes bok om mötet mellan hennes egna föreställningar om demokrati och jämlikhet och den afghanska traditionens uråldriga hedersbegrepp. Janse argumenterar och resonerar. Lite demokratiska fraser har folk lärt sig, mest för att visa god vilja.

Till slut undrar man om den halva miljard som vi årligen ger i bistånd för att reformera statsförvaltningen och hjälpa flyktingar är till någon större nytta i land där ledargarnityret visserligen emellanåt byter skepnad och skägg, men där vår syn på mänskliga rättigheter och allas lika värde inte verkar ha någon chans att vinna inflytande, oavsett regim.

Att man ändå känner sig lycklig över denna bok beror nog på att Janse aldrig väjer för svårigheterna. Det är inte någon diplomat som skriver. Janse har skinn på näsan, även när hon pressas av manliga härskartekniker och fysiska faror. Hon berättar om sitt vanmäktiga uppdrag så osminkat och direkt att man känner den totala otryggheten.

Det händer att adjektiven (”sjabbig” och ”sunkig”) får en för min smak alltför Stockholmsaktig ton, men i det stora hela är ”En del av mitt hjärta lämnar jag kvar” en charmfull debutbok. Det är ett frihetsälskande, omutligt temperament som talar och detta medför bland annat att hon inte lägger fingrarna emellan, vare sig det gäller talibaner eller inkompetenta departementskolleger.