Hon går ju längs stupande avgrunder. Men när Dilsa Demirbag-Sten står på barrikaderna som militant liberal och bekämpar islamism eller kritiker av den israeliska ockupationsmakten syns inte bråddjupen bakom henne. När jag mött henne i debattsammanhang har jag inte bara slagits av hennes skärpa utan också känt obehag inför en i mitt tycke nästan intolerant kompromisslöshet. Hon kan helt enkelt vara en riktigt elak djävul.

Sedan slår jag upp hennes självbiografiska böcker och en männi­skas hela komplexitet och sårbarhet rusar emot mig och jag inser att så där självsäker måste man vara om man balanserar vid en avgrund. Som klassresenär kan jag förstå det, och Demirbag-Sten har gjort alla slags resor: Könets, klassens, etnicitetens.

I ”Stamtavlor”, som kom för fem år sedan, skildrade hon sitt Kurdi­stan; fattigdomen, könsförtrycket, men också den klara luft som andas där Eufrats källor rinner upp i bergen. Den grep mig. Den gav mig en människa där nyss bara en liberal och en ateistisk pose fanns att stirra på. Min enda invändning var att hon skyndade alltför rastlöst genom sin berättelse, liksom på flykt också i språket.

Nu kommer boken ”Fosterland” där hon tar ett ännu djupare kliv in i sig själv och i oss läsare. Här har alla färger djupnat: ett nytt mod att kärleksfullt dröja vid människor och man undrar hur mycket smärta det kostade att skriva detta.

Hon är sex år är modern tar med barnen till Sverige för att förenas med fadern. Han möter dem på Arlanda och så tar de bussen till förorten i Uppsala. Dilsa stirrar på de rena sätena, på de raka buskplanteringarna, på vägskyltarna som i motsats till i det leriga östra Turkiet går att se bokstäverna på. Den kurdiska flickans blick gör att jag ser mitt Sverige i nytt ljus. Fadern är den entusiastiske vägvisaren under denna exodus ur det kurdiska slaveriet till rekordårens förlovade land – och det första svenska ord Dilsa lär sig är ”vitvaror”, när pappan demonstrerar alla apparater i trean i Flogsta.

Och där är pappan – en av alla dessa fantastiska men katastrofala fäder som litteraturen numera är full av. En gång fåraherde i Turkiet, sedan aktiv kommunist och kastad i fängelse och därefter utvandrad till Sverige.

Allt det nya och moderna bejakar han. Kunskaper, böcker, musik – fadern är på många sätt motorn i denna berättelse. Städare på Akademiska sjukhuset, medlem i det sovjettrogna APK, med en Leninbyst på teven. Samtidigt är han hustyrannen. Dilsa och hennes syskon lever ofta i skräck för hans utbrott och slag en av bokens avgrunder – samtidigt som hon inser hur mycket hon påminner om honom i sin glupande aptit på livet. Modern kryper ihop, håller liv i drömmen om en återflytt till hembyn och kan bara försvara sig mot allt det främmande genom att ännu hårdare hålla fast vid de urgamla kurdiska dygderna. Som fjorton­åring är Dilsa på väg att giftas bort med en ung man i hemtrakterna – ännu en avgrund – men när hon bryter förlovningen går något sönder inom mamman.

Och så snart det är sagt inser jag att jag tycks beskriva en dyster bok. Så är det inte alls: De vilda lekarna på gården med de andra ungarna, sjuttiotalets vänsterpolitiska karnevaler, för att inte tala om syskonens tonårsblivande med allt snack om killar, kläder och musik lyfter det här till något helt annat. Till vad? En läsfest och en sedeskildring av Sverige från väns­terradikalismens och Stenmarks sjuttiotal till kurdspårens åttiotal efter Palmemordet, då etnicitetens alla fällor tycktes slå till om svennar och blattar.

Så vad har Dilsa Demirbag-Sten att hålla sig i vid sina avgrunder? Allra mest sin kurdiska mormor, hennes sagor, hennes trotsiga sätt. Nationer och kulturer försvinner och minnet av henne blir Dilsas hemland. Jo, det finns desperation, kanske rentav skuld i det fastklamrandet. Men sentimentalt – nej, eftersom mormorns obetalbara utrop till alla idioter ljuder genom denna berättelse: ”Ät min rumpa!”

Jag tror att ”Fosterland” är en bok som länge kommer att vara med och definiera vad detta är för land och tid.