En man friar till en kvinna. Hennes iver är tyst men påfallande. De äktar varandra och får en son.
Knappt är barnet fött förrän hon ger sig av. Bakom sig lämnar hon en man som för alltid skall undra varför hon gifte sig med honom – och en son, sjuklig och sinnessvag, som för alltid skall tro att hon skall komma åter.
Kvinnan träffar en kvinna. Hon lämnar henne. Hon, den lämnade, skall för alltid undra varför hon blev lämnad.
Kvinnan träffar en annan kvinna. De slår sig ned på en annan kontinent. En dag går kvinnan under. Hennes död bevittnas av en hund.
Mer än så händer inte i Djuna Barnes roman ”Nattens skogar” från 1936. Åtminstone inte på ytan. Ändå är denna tunna bok ett av modernismens stora monument, ett formidabelt verk som bara vinner fler läsare för varje ny generation.
Länge förknippades modernismen med några få namn, alla herrar. Där var James Joyce, James Joyce, James Joyce. Och så T S Eliot. Kanske Ezra Pound, kanske Rainer Maria Rilke, John Dos Passos, F Scott Fitzgerald.
I dag ser historieskrivningen annorlunda ut. Man kommer inte förbi Virginia Woolf, Gertrude Stein, Djuna Barnes. Modernismen vore otänkbar utan dessa och andra kvinnliga författare. Få av dem var för övrigt heterosexuella.
Nu ger förlaget Lind och Co ut ”Nattens skogar” på nytt, i klassikerserien ”Nittonhundra”. Thomas Warburtons översättning från 1956 står sig förbluffande väl.
Djuna Barnes (1892–1982) har gått till historien som nydanande romanförfattare, dramatiker och poet. Fast hon började sin författarbana som frilansande journalist och reporter – med det litterära reportaget som specialitet.
Barnes imponerades av inget, men fascinerades av allt. Redan här, i de tidiga reportagen, känner man igen hennes stilkonst – den metaforiska intelligensen, de självlysande detaljerna, de branta kliven mellan det ena och det andra. Mest av allt var Barnes en skicklig iakttagare av människor, från tonläge och ordval till handlingar.
Barnes växte upp i delstaten New York, i en bohemisk familj med konstnärliga föräldrar som lär ha haft läggning åt polygami, åtminstone fadern, och en drös syskon. På 1910-talet var hon verksam i New York City, där hon skrev för dagspressen och tidskrifter.
Men de kanske viktigaste åren – 1920-talet – tillbringade hon i avantgardismens Paris. Det var Steins, Toklas, Hemingways, Fitzgeralds och Sylvia Beachs Paris.
På svenska finns hennes bästa reportage samlade i ”Ingenting roar Coco Chanel efter midnatt” (1995). Krogporträttet av Joyce är en klassiker, inte för att hon var särskilt begeistrad, utan snarast så disträ att hennes tankar vandrade i väg åt andra håll under konversationen på Café aux Deux Magots.
Konversation, förresten. Det var väl snarare så att Joyce lade ut texten – om grekisk mytologi, om Yeats och Irland, om baronessor som donerat personlig pornografi i hopp om att han skulle få glädje av bilderna, helst litterärt sett.
Barnes själv betvivlade att det var någon idé att skriva prosa efter ”Odysseus” (1922). Men det gjorde hon. Skrev – och skrev om. Skrev – och skrev om. Som Jonas Thente påpekar i sitt fina efterord bantades boken ett antal storlekar. Från att ha varit en oformlig sak på 670 sidor blev manuset så småningom ett närmast fulländat prosaverk på 212 sidor.
År 1936 kom boken ut i England, året därpå i USA. Barnes hade redan debuterat som skönlitterär författare och hunnit ge ut ett antal böcker, men först nu fick hon sitt genombrott. Hon var 44 år gammal. Läsarna var visserligen inte så många, kritiken dock entusiastisk. Viss draghjälp fick hon av Eliot, som hade låtit sig övertalas att förse ”Nattens skogar” med ett förord. ”Jag är världens mest berömda okända författare”, lär Barnes ha förklarat.
”Nattens skogar” är en roman med ett tyst centrum. Och detta centrum har ett namn: Robin, kvinnan som lämnar förödelse efter sig för vart hon än går. Hon kommer egentligen aldrig till tals. Ja, hon märks knappast alls, annat än i form av de själsliga sår hon tillfogat sin man, sin son, sin kvinna.
Men dessa avtryck märks desto mer, och det är kring dem romanen kretsar, på en gång lekfullt och tvångsmässigt.
Eller också kunde man säga att Robin är kvinnan som gör alla till filosofer, mer eller mot deras vilja. Som en av romangestalterna säger: ”Man mal en gåslever för att få pastej; man bultar en människas hjärtmuskler för att få en filosof.”
När Robin gått förlorad är det som om hela världen håller andan av smärta. Man kan läsa ”Nattens skogar” som ett requiem komponerat i stafettform. Den ena rösten avlöser den andra, mannens, sonens, kvinnans. Robin är stafettpinnen: det är hon som binder samman romanens gestalter och får människoödena att korsa varandra.
Och över allt i romanen vakar doktor O’Connor, den första och sista rösten, han som egentligen är ett slags kvinna och som känner mänskligt begär, svek och förräderi bättre än andra. Han är varken det ena eller det andra, eller också både och, och i alla händelser är han sanningsvittne i detta passionsdrama.
Det är som om Barnes ville säga att det är meningslöst att fråga vilka vi är. Vi blir till först i förhållande till andra. Och egentligen först när vi träffats i hjärtat av andra. Därefter kan vi aldrig mer likna oss själva. ”En människa är hel först när hon tar sin skugga med i räkningen lika väl som sig själv – och vad är en människas skugga annat än hennes upprätta förundran?”