Det går att närma sig böcker om barn och djur som om de vore sagor. I tornet sitter ett djur inspärrat och väntar på döden. Nedanför kämpar ett barn mot vanvård, slakt, och tjuvjakt. Kommer hon – för det är oftast en flicka – att hinna och våga?
Vägen till mod heter självkännedom och därför är genren barn räddar djur saga, handbok och bildningsepos i ett. Inget för den som tycker att barndomen bör vara fri från svåra beslut och ansvarstagande. Genren har en sträng men vid ram som rymmer allt i från Lin Hallbergs underbara tonårsroman ”Vem är du Johanna?”, som jag läste med tårarna rinnande, till Sverre Knudsens sorglustiga läsa-lätt-bok ”Hunden” med Bendik Kaltenborns knallfärgade illustrationer. Den senare med något så ovanligt som en pojke i huvudrollen.
Berättelsen om utsatta djur domineras av flickor, i synnerhet om djuret är en häst. Kanske för att bytesdjuret hästen är den sköraste av varelser, och bara den människa som tillåts känna sin egen skörhet kan vara stark på rätt sätt? Eller är det, lika hemska tanke, för att hästar kräver så mycket arbete?
Hästen som könsideologiskt rättesnöre framträder när man lägger två av Erika Eklund Wilsons läsa-lätt-böcker bredvid varandra. I ”Liten flicka stor häst” sliter Ester med att sadla stallets största och fulaste häst. I ”Farligt höga hinder” rynkar Tore på näsan åt prinsesshästen till vars färdigsadlade rygg han magiskt förflyttas för att drömma om hopptävlingar i Globen.
De fina illustrationerna talar sitt tydliga språk: svettdroppar yr kring Ester på backen bland kusar med bakåtstrukna öron, medan Tore leende rider fram på en häst som ser ut som My Little Pony. Stackars Tore. Snuvad på arbetsetiken och bemästrandet av rädsla som är hästkärlekens rotsystem. Snuvad också på kärleksetiken som säger att en luggsliten krake förtjänar att älskas lika högt som stegrande fullblod i motljus.
I den goda hästboken föds kärleken ur arbete, oavsett åldersgrupp. Den lättlästa fackboken ”Märtas hästbok” av Eklund Wilson riktar sig till ryttare med ben som inte når nedanför sadeln, men den öser kunskaper över sin läsare. Att älska hästar är att erövra vackra, svåra ord som skäck och stjärn och boken är dessutom roligt tecknad.
Inger Frimanssons Konaklubbenböcker för ryttare som är långa nog att läsa böcker utan bilder tar nästa steg och lyfter blicken från hästen till stallet som arbetskollektiv. Att älska hästar är att utsätta sig för andra människor och Frimansson är en rutinerad skildrare av relationer. Hon har också fått med viktiga verklighetsmarkörer som den skamliga hästrädslan och stallets ordningsmani.
Ändå saknar jag hästarna. Barnen är så upptagna av att fånga tjuvar och stoppa slaktbilen att boken aldrig hinner dröja i spiltan och den handfasta intimitet som får Hästen att framträda, och med den alla de mänskliga känslor som är så tunga att bara en häst förmår bära upp dem.
I Lin Hallbergs fulländade hästbok är sorgearbetet gödselfläckat med valkar i händerna och doftar av tonårssvett och blöta hårremmar. Hästarna bär Johanna och hennes förluster, men djuren är inga enkla kulisser i det mänskliga dramats bakgrund. Att älska är att våga släppa taget i förvissning om att den älskade – kanske – återvänder för att hon minns varma händer och en mjuk röst, men mest för att hon kände tillit.
När det gäller hårt arbete och villkorslös kärlek ligger hästflickorna i framkant, men barn räddar djur-genren är över lag en tradition som fostrar ansvarsfulla flockledare. Utmaningen står i proportion till djurets storlek och natur, och kanske är det därför hästböckerna bäst uttrycker fostrandets inneboende dramatik. Hästar är starka och ängsliga. En explosiv kombination som tamhunden har svårt att överträffa.
Redan Jack London visste att injicera vargblod för att öka spänningen. I Gull Åkerbloms vackra fantasy-berättelse ”Lånehunden” är tassavtrycken stora och skogen mörkare än vanligt. Barnet speglar sig i djurens vilda utsatthet, men tillåts inte glömma bort sitt mänskliga ansvar. Barn har inte ro att dansa med vargar, hästar eller hundar i skuggan av vuxenvärldens svekfullhet.
Böcker om barn och djur är aldrig eskapism eller naturromantik. De är stenhård realism som vet att det farligaste och mest oförutsägbara av alla djur är en vuxen människa.