Invandrarförorten har alltid varit ett minfält för författare, journalister och politiker, Birgit Friggebo åkte dit som respekterad minister och for därifrån som ett skämt. Full av välvilja kånkade Janne Josefsson ut en tevestudio till en lägenhet i förorten för att skildra verklighetens folk i ”Fittja Paradiso”. Snart anklagades han för att vara en innerstads­journalist som exotiserade invandrare, programmet lades ner och en journalistisk hitmaskin hade fått sin första flopp.

Inom barn- och ungdomslitteraturen finns det lyckade exempel på förortsskildringar, som Gunna ­Grähs Hejhej-bilderböcker och Douglas Foleys Habib-serie. Men det finns fällor att falla i – flåsiga försök att ”skriva för kidsen på kidsens språk”, svart- eller skönmålningar – och när Dogge Doggelito och Yoria Rivera debuterar som barnboksförfattare med första delen av ”Izzy & gänget” faller de i nästan varenda en. Trots att rapparen Dogge Doggelito bott i Botkyrka i nästan hela sitt liv känns slangorden så krystade att jag får skamsköljningar, delvis för att författarna genomgående har lagt dem i kursiv: ”Torget är hjärtat i betongen och träffpunkten för alla homies. Där kan man spana på alla coola shunos och güzar som glider i de fetaste bilarna man kan tänka sig.”

Dogge Doggelito och Yoria Riveria är så ivriga att visa upp betongen från sin bästa sida att boken blir förljugen och blundar för de problem som faktiskt finns. Det mangainspirerade omslaget är dränkt i sol och ljusa färger och alla karaktärer på bilderna i boken ser frireligiöst lyckliga ut. Fasaderna är fria från klotter och allt ser nytt och fräscht ut.

Intrigen är ungefär lika enkel som i en genomsnittlig pekbok – Izzy vill bli dj men hon vet inte vad hon vill ha i födelsedagspresent, hennes kompisar hjälper henne att komma på det – och fullständigt befriad från konflikter: ”Vilken tur att jag har så underbara kompisar. Med deras stöd kan jag verkligen bli vad jag vill.” Peppigt positivt tänkande genomsyrar boken, som stundtals verkar skriven av Carola snarare än Latin Kings förra frontfigur.

Den som söker en barnboksserie som utspelas i en förort där huvudpersonen heter Izzy bör i stället leta upp FFGG, Föreningen för goda gärningar av Peter Arrhenius.

I den fiktiva förorten Baksidan är hyreshusen gråa och ligger i skuggan av Framsidan. Här försöker kompisgänget Izzy, Farzad och Robin göra världen till en lite bättre plats men, precis som hos många förortsskildrare, misslyckas de grundligt trots sina goda intentioner. Många bokserier för barn blir långsamt sämre för varje del, men för FFGG gäller motsatsen. Del ett ”Baksidans hemliga hjältar” var rolig utan att sticka ut från mängden, men i trean ”Marko Polos kärlekskaruseller” faller allt på plats. Efter att ha försökt rädda livet på den illa­luktande grannen Markos akvarie­fiskar (Föreningen för goda gärningar råkar i stället ta livet av dem) vill de sona sin skuld genom att hitta en kärlek åt Marko, och via en nätsajt hittar de singeln Fisk­Disa35.

Efter mycket möda ordnar de historiens sämsta dejt, men genom en oväntad vändning löser Peter Arrhenius Markos kärleksbekymmer. ”Marko Polos kärlekskaruseller” vimlar av roliga scener och förvecklingar som skriker efter att filmatiseras. Jag skulle bli förvånad om inte FFGG blir julkalender i tv inom några år, i så fall den första i en betongförort.