Med lätta akvareller skapar Dominique Mwankumi en bildpoetisk berättelse om två pojkar som lever på en soptipp. Mats Kempe får klassikervittring.
När jag var barn fanns det en typ av berättelser som förekom både i tv och i bokform. Olika barns vardagliga livsöden i andra delar av världen. I dagens kommersiella medieindustri står nog de berättelserna ganska lågt i kurs.
Men för ett barn som växte upp i en välbärgad och homogen svensk villaförort så innebar berättelserna en möjlighet att resa geografiskt i tanken och de gav dessutom viktiga pusselbitar till hur livet på jorden, på hela jorden, var inrättat. Berättelserna skrevs ofta av svenskar som reste ut. I dag har många av de områden som skildrades egna bärkraftiga barnbokskulturer. Tyvärr verkar dock de sociala orättvisorna ofta bestå.
Dominique Mwankumi (född 1965) från Kongo-Kinshasa var med och startade det viktiga afrikanska bilderboksnätverket Illus Africa. Han har ett tiotal bilderböcker i sin verkförteckning och presenteras nu för första gången på svenska.
Berättelsen Gatans prins handlar om pojken Shégué och hans vän Lokombe som lever på en soptipp bland vassa metallföremål. De kvarvar loss remsor och trådar som de sedan tillverkar leksaker av och säljer på marknaden. När så Shégué blir utsatt för ett rånförsök griper skräcken tag. Den ruckar honom ur vardagsrutinerna. I denna lovsång till kreativiteten tillverkar Shégué i stället ett musikintrument. Men i det utsatta läge som de här pojkarna befinner sig i blir ett barns lek snabbt (alltför snabbt) kopplat till den faktiska möjligheten att överleva. ”Om du sjunger för mig betalar jag.” Kanske kan kreativiten ändå bli en utväg för just Shégué. ”Det verkar som om han håller på att börja ett nytt liv.”
Att Mwankumi även är intresserad av den fotografiska bilden förvånar inte. Det är måhända ”en enkel berättelse”, men han komponerar sina illustrationer på djupet med pojkarnas röda och blå tröjor i olika konstellationer mellan för- och bakgrund. Hans lätta akvareller är beslöjade av ett dis som kan vara morgonsol, smog, hög luftfuktighet eller alltihop. Och huvudpersonerna är de där barnen som flimrar förbi på inklippsbilder i tv-program som ”Dokument utifrån”. Mwankumis förmåga att smälta samman bildpoesi med socialt engagemang får mig ofrånkomligt att tänka på filmer som De Sicas ”Cykeltjuven”, Kurosawas ”Dodeskaden” och Ken Loachs ”Kes Falken”.