Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Drömmen om det röda av Nina Björk

I sin förra bok ”Lyckliga i alla sina dagar” (2012) diskuterade Nina Björk synen på människors och pengars värde.
I sin förra bok ”Lyckliga i alla sina dagar” (2012) diskuterade Nina Björk synen på människors och pengars värde. Foto: Stina Nylén

Nina Björk hamnar mycket rätt i tiden med sin nya bok om Rosa Luxemburg. Men Josefin Holmström köper inte det socialistiska frihetsprojektet.

Biografi

Nina Björk

”Drömmen om det röda. Rosa Luxemburg, socialism, språk och kärlek”

Wahlström & Widstrand

Foto: APRosa Luxemburg föddes 1871 i Polen och dog 1919 i Berlin; mördad i kampen blev hon en marxistisk martyr som fått komma att symbolisera det som kommunismen kunde ha blivit. Luxemburg sökte en syntes mellan socialism och demokrati, ett styrelseskick som inte skulle ersätta aristokraterna med en partielit (vilket många också menar var orsaken till att hennes egen tyska revolution misslyckades).

Hon är föremål för Nina Björks nya idébiografi ”Drömmen om det röda” – boken tar inte formen av en regelrätt levnadsteckning utan utgår från Luxemburgs tal och texter, kring vilka Björk spinner egna tankar kring socialismen. Resultatet blir en personligt skriven, ofta passionerad bok som ofta säger lika mycket om Nina Björk som Rosa Luxemburg. Den hamnar mycket rätt i tiden, mot bakgrunden av den senaste månadens diskussioner om vänsterns och socialdemokratins arbetssätt och framtid i Sverige.

Hur hade den aggressivt identitetspolitiska vänstern av i dag tagit emot Rosa Luxemburg, som inte kallade sig feminist, utan sade att hon ”hade ingenting att göra med kvinnorörelsen”? Hon var dessutom judinna och invandrare, men framställde sig aldrig som ett offer och verkar över huvud taget ha varit ganska ointresserad av sin egen identitet. Det var den socialistiska kampen som sattes i första rummet. Hon kände, som Björk skriver, samhörighet med ”[a]rbetarnas internationella broderskap”. Jag kan inte låta bli att tro att någon hade tjurat över ett så analysfattigt uttalande i dag. Varför tala om ”broderskap”? Liksom Björk observerar levde Rosa Luxemburg på ett sätt som många skulle tolka feministiskt, men hon sysslade inte med en analytisk teoribildning kring kvinnors situation. Hon var bara sig själv. Många sådana kvinnor finns även i dagens samhälle, men de misstänkliggörs i mycket högre grad än kamrat Luxemburg.

Nina Björk ger verkligen uttryck för uppriktig människokärlek. Det är bara synd att hon valt att ansluta sig till en ideologi som verkar tappa bort människan så fort den praktiseras i stor skala.

 

Inom vänstern pågår sedan en tid en förskjutning från att tala om produktionssätt till att tala om strukturer, vilket Björk också beskriver som en omdefiniering av vad ”det politiska” innebär: mindre ställningstagande, mer personliga ”erfarenheter, känslor och identiteter”. Det visar också vari försvagningen ligger, en solipsistisk drift mot ett jaghävdande dagisklimat där det är viktigare att stänga ute den med annan hudfärg eller kromosomuppsättning än att arbeta tillsammans. Upptagna med halmgubbar förlorar socialisterna mark till en allt mer liberal socialdemokrati som sedan länge tycks ha glömt vad den trodde på. Nina Björks förklaring av vad ”socialism” egentligen är ter sig mer än lovvärt utopisk i dagens samhälle: det är nog inte många ledande socialdemokrater som på allvar arbetar för att nedmontera Sveriges konkurrenskraftighet i den internationella solidaritetens namn, vilket Björk tycks mena är en förutsättning för sann socialism. Björk är mycket riktigt starkt kritisk mot Löfven och hans kamrater.

Nina Björk ger verkligen uttryck för uppriktig människokärlek. Det är bara synd att hon valt att ansluta sig till en ideologi som verkar tappa bort människan så fort den praktiseras i stor skala. Mycket av hennes kritik mot det kapitalistiska samhället är högst motiverad, som till exempel ifrågasättandet av visionen om galopperande tillväxt – är den verklig nödvändig? Hur länge kan ett samhälle växa, och på vilkas bekostnad?

Foto: AP

Frågan är varför svaret på dessa frågor måste förbli så strikt politiska. Luxemburg kunde till exempel använda Bibeln som inspiration; hon tycks ha anat dess världsomstörtande budskap om ett helt nytt sätt att leva på. Det är mer än vad hennes marxistiska credo förmådde; marxismen handlar om historiens slut, den förkastar transcendensen och förtrycker varje mänskligt uttryck för längtan efter Gud och en sanning bortom partiprogrammets. Här försöker man inte diagnosticera människans grundproblem; man söker lösningar utan någon djupare förståelse. Ett sådant liv kan bara bli halvt.

Ett av de mest brännande kapitlen handlar om ett annat slags transcendens, om hur revolution och kärlek möts – eller krockar – i Rosa Luxemburgs liv.

Nina Björk citerar ur plågsamt personliga brev där Luxemburg uttrycker en längtan efter vad som låter förvånansvärt mycket som ett borgerligt kärnfamiljsliv med älskaren Leo Jogiches.

Nina Björk citerar ur plågsamt personliga brev där Luxemburg uttrycker en längtan efter vad som låter förvånansvärt mycket som ett borgerligt kärnfamiljsliv med älskaren Leo Jogiches. Socialism kan inte utradera fundamentala mänskliga behov. Björk menar att denna Luxemburgs barnlängtan blivit en generande hemlighet för senare generationer feminister. 2015 utkom Kate Evans serieroman om Luxemburgs liv, och där har den näst intill desperata längtan förvandlats till ”Rosa väljer att inte skaffa barn. Om hon inte gjort det, hade vi kanske aldrig hört talas om henne.” Evans illa dolda förakt visar att det är galjonsfiguren Luxemburg hon intresserar sig för, inte människan. Det visar i sig på ett slags kvinnohat: varför får inte hela kvinnan i all sin komplexitet rymmas? Är det omöjligt att vara både revolutionär och mamma?

Det uppfriskande med just Nina Björk är ju att hon är en av få feminister som inte omfamnat ”normkritik” så som den uttrycker sig i en överdriven skepsis mot den heterosexuella kärleken inkarnerad i kärnfamiljen. Hon försöker inte amputera den del av kvinnan som drömmer om kärlek, man och barn. Hon erkänner dessa behov, även om hon framhåller att de i vissa fall för med sig problem.

Luxemburgs liv kom ju dock ändå att definieras av politik och politisk handling, även om hennes socialistiska drömmar krossades en efter en. Tyska SPD stödde kriget, revolutionen avstannade, Stalin, Mao och Pol Pot skördade liv som andra skövlar regnskogar. Vad hade hon tänkt om det, denna bevisligen mycket intelligenta tänkare? Jag gissar att hon skulle ha blivit förfärad.

Jag delar Luxemburgs och Björks sorg över världens tillstånd, men Rosa Luxemburgs eldfängda prosa till trots: kommunismen är och förblir en förtryckande, ytterst människofientlig ideologi, och inga snabbkurser i historiematerialism, ingen marxistisk propaganda, än så elegant uttryckt, kan ändra på det. Visst, det finns ”frihetliga socialister”, men den Björk citerar och diskuterar är Karl Marx. Utgår man från honom är det svårt att tala om frihet. Det måste finnas en annan väg.

litteratur@dn.se

Fotnot: Nina Björk är medarbetare i DN kultur, därför recenseras hennes bok av Josefin Holmström, kritiker i Svenska Dagbladet.

Foto i text: AP

Mer. Boken

Foto: Biografi. Nina Björk väver samman idédebatt med Rosa Luxemburgs liv.

”Drömmen om det röda. Rosa Luxemburg, socialism, språk och kärlek”

Wahlström & Widstrand