Det ska sägas direkt. Jag har problem redan med titeln till Ebba Witt-Brattströms bok om
sjuttiotalets kvinnokamp: ”Å alla kära systrar”. Inte bara för att jag är skolad i åttio- och nittiotalets antibiologistiska, antiessentialistiska, antiuniversalistiska, pluralistiska och konstruktivistiska feministiska tänkande och därför omedelbart måste ställa frågan ”vilken syster?”, utan också för att jag har problem med begreppen ”syster” och ”systerskap”.
”Systrandet” hävdar en speciell förståelse kvinnor emellan, gemensamma erfarenheter och kanske framför allt en särskild lojalitet, som om det faktum att kvinnor ser likadana ut mellan benen gör att de tillhör ett särskilt sällskap. I en mening är det möjligen så att min kroppsliga erfarenhet av kvinnlighet (menstruation, graviditet, förlossning) innebär att jag kan förstå andra kvinnors upplevelser av sin kropp (bättre än en man i alla fall) men sen då?
I feminismens linda var det enkelt. Vita, intellektuella medelklasskvinnor definierade Kvinnan och hennes problem. De formulerade ideologin och organiserade kampen. De identifierade frågorna och uppfann svaren. Ebba Witt-Brattström är en av dem som var med vid den svenska feminismens födelse. Den unga Ebba, hon som blir medlem i Grupp 8 alldeles i den svenska kvinnokampens begynnelse, är charmerande naiv, orubblig i sin tro på möjligheten till förändring, outtröttlig i sin kamp, energisk och entusiastisk (ja, jag blir lite förälskad och gans-
ka avundsjuk).
Hon befann sig i kvinnorörelsens absoluta centrum mellan 1972 och 1982, den tioårsperiod då abortfrågan, rätten till dagis, sexualbrottsutredningen och kvinnors arbetsvillkor stod på agendan. Ebba och hennes systrar arrangerade kvinnoutställningar, kvinnokulturfestivaler, demonstrerade, agiterade, skrev, sjöng och talade. Sjuttiotalet beskrivs som en ständigt pågående folkfest.
”Å alla kära systrar” bjuder på sjuttiotalsnostalgi i rikt mått. Det är Mah Jong-kläder, Röda Bönor, hönsestrik, Ann Mari Langemars brutalcharmiga illustrationer, det är foton på kvinnor utan smink, män i skägg och velour och bebisar i randigt. Min mamma stickade en tröja till mig i hönsestrik, hon nynnade ”åh,åh,åh, tjejer” och slängde behån. 1972 var hon 22 år gammal och heltidsarbetande tvåbarnsmor. Hon jobbade natt, elvatimmarspass på långvården, kom hem till mig och min bror en timme innan pappa cyklade till sitt arbete. Jag har nästan inga minnen av att hon någonsin sov de första åtta åren av mitt liv.
Min mamma är en av alla de kvinnor som nog ville, men inte kunde, delta i kvinnokampen. Arbetarklassens döttrar var upptagna av att överleva medan medelklassen kunde kosta på sig att arbeta politiskt. Kvinnorna i Grupp 8 – ”åttorna” – var naturligtvis medvetna om detta och kritiserades för att vara en intresseorganisation för ”mellanskiktkvinnor”.
”Det ska jag säga er att jag har mer gemensamt med arbetarklassens män än jag någonsin kan ha med medelklasskvinnor som ni!” fräste en ung och arg Marit Paulsen då hon talade på Grupp 8:s utställning ”Kvinnor” 1972.
Ett slag i ansiktet på de välvilliga medelklassfeministerna, kan man tänka.
”Kokar du ner din personliga erfarenhet tillsammans med andras så får du fram en generell underordning och den gäller det andra könet i hela världen”, kommenterar Witt-Brattström nästan trettio år senare. Jag tror att hon har rätt. Jag tror också att hennes inställning är helt nödvändig för att uppnå förändring. De alltmer partikulära feministiska teoribildningarna, den språkliga och kulturella dekonstruktionen av kvinnan är en instabil grund att bedriva konkret kvinnokamp ifrån.
”Mellanskiktsfeministernas” kamp har givetvis fått goda konsekvenser också för kvinnor som tillhör andra grupper. ”Tack alla kära systrar för att ni fanns! Och finns kvar, många av er. Tillsammans fixade vi nästan att göra Sverige till ett feministiskt land. Bra jobbat!”, skriver Witt-Brattström, och visst finns det anledning för henne och hennes systrar att vara stolta.
Det finns naturligtvis också anledning för oss som kom efter att vara tacksamma. Utan rätten till abort, tillgång till daghem och kvinnosakskvinnornas inträde i akademien skulle jag inte varit den jag är och där jag är i dag.
Samtidigt kan jag inte undgå att känna mig en liten aning irriterad på den självgoda tonen i ”Å alla kära systrar”. Är det inte så, tänker jag, att det kvinnoideal som sjuttiotalets kvinnokamp skapade också är orsak till de problem jag och mina ”systrar” kämpar med?
”Med Grupp-8 uppmaningen Gråt inte! Gör motstånd! Var glad! Gå till angrepp! föddes en helt ny kvinnotyp, en som gick med bestämda steg och skrattade befriat åt patriarkatets kvinnoförakt”, skriver Witt-Brattström och konstaterar att hon ”fick en kropp”.
Jag är synnerligen tveksam till fixeringen vid kroppen: ”one can’t help feeling that a healthy obsession with the state of the soul would be quite an improvement”, skriver Angela West i ”Deadly Innocence”. West kritiserar sjuttiotalsfeminismen för att betrakta kvinnan som ”oskyldig” och förbunden med det ”naturliga” (och därmed goda), mer kropp än tanke. Vurmandet för det naturliga – inte minst moderskapet – är ett återkommande inslag i Witt-Brattströms bok, liksom idealiseringen av Kvinnan. Kvinnorna i ”Å alla kära systrar” har barn i knäet, pannan i djupa veck och skrivmaskin på bordet. Hon bakar bröd och föder barn och ägnar sig åt ”barfotaforskning”, det vill säga forskning utanför akademien, som ett ofinansierat sidoprojekt, hon älskar sin kropp och njuter av sin sexualitet.
Ja, jo, det är härliga och livsbejakande budskap. Det är bara det att jag inte känner några sådana kvinnor. Vi har visst barn i knäet och i hasorna, pannan i djupa veck, pc:n på bordet, surdegen på jäsning och en jämställd man, men vi har också bultande huvudvärk, sömnproblem och lider av kronisk trötthet. Någonstans på vägen blev det fel. Befrielsen till kropp, naturlighet och karriär; ja till allt, blev en tvångströja.