Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Bokrecensioner

Edmund de Waal: ”Haren med bärnstensögon”

Den brittiske författaren Edmund de Waal är också keramiker. Han bor i London.
Den brittiske författaren Edmund de Waal är också keramiker. Han bor i London. Foto: Marie Moore
Edmund de Waal kommer undan de slitna stereotyperna genom lätt ironi och älskvärt distanserad stil. ”Haren med bärnstensögon” är en fin blandning mellan roman och essä, skriver Ulrika Milles.
Litteraturrecension

Skribent: Edmund de Waal

Titel: ”Haren med bärnstensögon”

Översättare: Margareta Eklöf

Utgiven av: Albert Bonniers förlag

En stor roman om ett svunnet Europa, om Habsburgska rikets sista dagar, om smala kvinnomidjor och vaxade herrmustascher, från absint till undergång. Det känns som om vi läst det förut, eller hur? Det har också Edmund de Waal gjort, brittisk keramiker med världsrykte som skrivit släktkrönikan ”Haren med bärnstens­ögon”, och därför bestämde sig för att undvika alla nostalgiska fallgropar. Hans berättelse om sin familj är en historia om ett extraordinärt släktträd med rötter i Odessa, Paris, Wien och senare Tokyo. Den en gång svindlande rika familjen Ephrussi, judiska bankirer som utvandrade från Ryssland till Wien, Paris och London, med affärer och kontakter med hela den värld från 1870-talet och framåt som i dag blivit kulturhistoria och som delvis förintad av krigen och av antisemitismen ändå överlevde.

Den här sortens berättelse skulle kunna skriva sig själv, tänker de Waal i sitt förord: släktsagans sepiatoner, en elegisk Mitteleuropaberättelse om allt som gick förlorat, balsalarna under la belle époque. I stället skrev han en fin blandning av roman och essä, som går att leva på länge för en noggrann läsare. Den presenterar otaliga intressanta stickspår där mentalitetshistoria och sociologiska fakta bildar konturer av ett samhälles omedvetna, av den zeitgeist som vi i dag mest känner igen från filmatiseringar av Henry James romaner.

Genom att följa ödet för släktens netsukesamling, 264 japanska snidade figurer i trä och elfenben, rör sig romanen genom tiden på spaning efter det som flytt, på jakt efter de längesedan dödas förhållande till dessa dyrbara ting, till varandra, till makten och ägandet. Historien börjar hos konstkritikern Charles Ephrussi som byggde upp netsukesamlingen i 1800-talets Paris när japonica var högsta mode bland societetens konstnärer och aristokrater. Han umgicks med Renoir och Degas och var vän till Marcel Proust och en av förebilderna till Swann i ”På spaning efter den tid som flytt” – och trots att de vaxade mustaschernas stereotypa bilder är nära när de Waal skildrar det överdådiga lyxliv dessa människor skapade åt sig klarar han sig undan dem genom sin lätta ironi, sin älskvärt distanserade stil.

Han är hela tiden medveten om dragningskraften hos de gamla bilderna av det oskuldsfulla Europa – kakburksbilder, Tjechovscenerier, melankoliska fantasier – och skjuter diskret in en och annan interiör som tagen från en informators läsebok från anno dazumal. ”De lär sig rida i Pratern. Pojkarna tar lektioner i fäktning och alla går i dansskola. Alla kusinerna dansar bra.”

Men eftersom netsukesamlingen – små, mycket ömtåliga figurer som kräver beröring, skarp blick och omsorg för att inte försvinna – är hans biljett bakåt i tiden blir hoten mot den, och mot människorna som ägde den, starkare ju närmare vi kommer 1900-talet. Antisemitismen, Dreyfusaffären och det växande judehatet i Wien och Paris får musiken att tystna i balsalarna, marmorborden på kaféerna att skjutas åt sidan. Världen mörknar. Författaren som söker spår i nutidens arkiv och bibliotek ser hatet vakna igen, hundra år senare. ”I det senaste valet har extremhögern just vunnit en tredjedel av rösterna.”

Man kan bedövas av att läsa om den här livsstilen där förmögenheten är självklar och framgången beställd, där arvslotterna blomstrar och kvinnorna fyllde sina dagar med att få på sig rätt sorts hatt för promenad (med hjälp av kammarjungfru, 40 minuter). Han visar en dekadent värld – en son blir förskjuten när han rymmer med faderns älskarinna – men också sårbar, dömd att gå under med ökad jämlikhet och rättvisa.

Men de Waal skriver in den fattiga, beroende världen i texten. Han rapporterar tjänstefolkets löner (låga) och arbetsdagar (oändliga), hur kuskarna står beredda från gryningen med färdiga hästar om någon vill fara till parken, hur barnen får audiens hos sin mor två gånger i veckan. Och när den judiska familjen stämplas med tvångsnamnen ”Sara” och ”Israel” och drivs i väg och slås sönder, skriver han in sin skam över att tjänstekvinnan Anna, som räddade de små netsukerna undan Gestapo, aldrig fick ett efternamn i historien och att han inte frågade efter det. En bild av klassförtryck och hatet mot de andra i ett.

Men mest ger den här vackra hybridboken en förklaring till att så många människor sysslar med släktforskning. Att ha en familjeberättelse är ett socialt kapital vi sällan benämner, men också en minnesmaskin, ett sätt att vara med innan man föddes och finnas kvar efter sin död.