När jag rest runt i USA det senaste året har jag ofta förvånats över hur många städer som faktiskt ser ut som städer igen.
I Phoenix, Oklahoma City och Houston – städer som européer generellt hatar, eftersom de inte har några stadskärnor, bara virrvarr av motorvägar och inomhusgallerior – har man återupprättat just stadskärnan. Folk har börjat flytta tillbaka till amerikanska downtown-områden, som så länge har varit övergivna och deprimerande, men som i dag allt oftare har myllrande trottoarliv, fungerande kollektivtrafik, blomstrande mat- och uteliv och en ständig tillströmning av nyinflyttade, unga, kreativa människor.
De här städerna är knappast några modeller för framtidens metropoler, men poängen är att utvecklingen har vänt. Städerna i USA växer inte längre bara på bredden, utan man har börjat flytta tätare ihop, man bygger på höjden igen, man återvänder till stadskärnan.
I USA:s tio största stadsområden har befolkningen ökat med mellan 4 procent och 25 procent sedan millennieskiftet.
I dag bor fyra av fem amerikaner – 243 miljoner – i eller på pendelavstånd till en storstad.
Globalt är trenden mot urbanisering förstås ännu mer tydlig – det är sedan två år tillbaka fler människor på jorden som bor i städer än på landsbygden.
Själva idén om storstaden har vunnit.
Det är en god nyhet, om vi får tro Edward Glaesers läsvärda bok ”Triumph of the city – how our greatest innovation makes us richer, smarter, greener, healthier and happier”.
Glaeser är ekonomiprofessor på Harvard och har vigt sitt liv åt att förstå hur städer fungerar. Han skriver med den glödande, snärtiga prosa vi numera förväntar oss av populärvetenskapliga amerikanska fackböcker och förklarar, övertygande och sakligt, hur storstäder får människor att bli mer produktiva, hur de får fattiga att klättra uppåt snabbare, hur vi blir mindre ensamma, mer kreativa, mer hälsosamma, mer miljövänliga och till och med lyckligare av att bo och arbeta i storstäder.
Det är svårt att skriva om amerikanska städer utan att förhålla sig till Jane Jacobs stadsplaneringsklassiker ”The death and life of great american cities”, från 1961 (lite slarvigt översatt till ”Den amerikanska storstadens liv och förfall” på svenska), en minutiös kartläggning av det ömtåliga ekosystem som gör New York till en så dynamisk stad.
Glaesers bok kan på sätt och vis ses som en medveten uppföljare till Jacobs klassiker. Båda böckerna kan läsas som ovanligt teoretiska kärleksförklaringar till New York, men båda böckerna speglar också en stark frustration över de rådande idéerna om stadsplanering.
Medan Jacobs New York hotades av sociala ingenjörer som ville riva hela Greenwich Village för att bygga bredare motorvägar (Jacobs satte själv stopp för detta, i en historisk gräsrotskampanj – annars hade Washington Square i dag varit en motorvägsavfart) så riktar Glaeser sin kritik mot just de politiker som förhindrar nya byggnader, förändring och förnyelse.
Han tycker att det historiska bevarandet har blivit absurt, att allt för många storstäder i dag förvandlats till nostalgiska muséer där bristen på nya bostäder trissat upp hyrorna till så vansinniga nivåer att allt färre faktiskt har möjlighet att uppleva städernas skönhet.
”Om stadens historia blir som en tvångströja förlorar man en av stadens största tillgångar: förmågan att bygga på höjden”, skriver Glaeser.
Han ser Chicago – vars magnifika skyline pryder bokens omslag, i en futuristisk illustration – som ett lysande exempel på hur en stad kan föra en politik för nybyggande och förnyelse samtidigt som man bevarat historisk charm och en promenadvänlig stadskärna.
Resultatet är att Chicago, trots en god ekonomi och en stark tillströmning av välbärgade, unga, kreativa människor, har boendekostnader som är ungefär hälften så höga som i New York eller San Francisco, där man bygger betydligt mindre.
Glaeser kommer från den amerikanska högern, men hör inte riktigt hemma i den. Han är senior fellow på den konservativa tankesmedjan Manhattan institute, men riktar hård kritik mot den antiurbana politik som både republikaner och demokrater fört i decennier. Att så många amerikaner tvingats lämna storstäderna för att flytta ut på landet, eller till avlägsna villaförorter, är en direkt följd av politiska beslut.
Kombinationen av låg bensinskatt, subventionerat husägande och hårda regleringar som förhindrar nybyggande i stadskärnorna, vilket leder till absurt höga hyror, har drivit bort folk från städerna. Detta bygger, enligt Glaeser, på en politisk fantasi om att alla amerikaner drömmer om en villa med vitt staket och trädgård. Han tycker inte att det är statens roll att, genom subventioner, bestämma hur folk ska bo. Den amerikanska medelklassens dröm kan lika gärna vara att bo i en lägenhet inne i stan, enligt Glaeser.
Han gillar även att retas med den amerikanska vänstern, inte minst med de ”agrarnostalgiker” som läst Thoreau och Rosseau och tror att miljömedvetenhet handlar om att bo ute i naturen. Det är bättre för miljön att vi bor tätt ihop, i storstäder, där vi kan åka kollektivt till jobbet och där våra lägenheter värmer upp varandra på vintern.
Glaeser ser storstadens framtid som den viktigaste miljöfrågan i USA de kommande åren, vilket även belyser USA:s motsägelsefulla miljöpolitik i dag.
Medan Vita huset och kongressen tills vidare verkar ha lämnat walk over i den globala miljöpolitiken, pågår det en intensiv kamp bland amerikanska borgmästare om vem som kan skapa landets grönaste storstad.
I New York har Michael Bloomberg offensivt arbetat för mindre biltrafik och ersatt halva Broadway med cykelbanor, trädgårdar och uteserveringar.
I Seattle följer man, till skillnad från resten av USA, Kyoto-avtalet sedan många år tillbaka och stadens borgmästare Greg Nickels förklarade nyligen att han ser Seattle som en modell för framtidens metropoler: ”Vikten av att skapa attraktiva storstäder är 2000-talets viktigaste miljöfråga”.
Glaeser ser också detta som kärnan i ”Triumph of the city”. Om de snabbt växande asiatiska metropolerna kan hitta idéer om förnyelse och hållbarhet i amerikanska städer som Seattle, Boston och Chicago, kommer de att vara betydligt mindre skadliga för miljön än om de imiterar utspridda, bilberoende jättestäder som Las Vegas och Atlanta.
Skulle Glaesers bok, mot förmodan, lyckas få USA:s politiska etablissemang att ta det påståendet på allvar så är det en ganska avsevärd gåva till framtida generationer.
Oavsett var man själv står politiskt bör man läsa ”Triumph of the city” om man är intresserad av hur framtidens storstad kommer att se ut.