En riktigt lyckad uppväxtskildring ligger nära thrillern. När, bortom familjepsykologin, tidsfärgen och barnperspektivet, den stora frågan skapar ett skrämmande tryck: Kommer hon att överleva?
Bokstavligen överleva. Inte ta livet av sig, inte råka brinna upp av allt luntande, inte ta en överdos heroin, inte bli dödad av våldtäktsmannen i skogen. I Eija Hetekivi Olssons debutroman ”Ingenbarns-land” finns en flämtande, jagad andning från första till sista sidan. Hennes berättelse är oavvislig i sitt sätt att göra uppväxtskildring: glöm aldrig att barndom, bortom allt lull, handlar om att överleva.
Det här är en djävulskt stark debut.
Den handlar om Miira, som växer upp i Göteborgsförorten Gårdsten under 1980-talet. Det Göteborg som kan fästas på ett vykort, som är det minsta vackert och fryntligt, som doftar hav och gott humör, är fullständigt frånvarande. Här härskar fattigdomen med oinskränkt makt. Det är den som får Miiras städande mamma att ligga hopvikt i hallen av ryggsmärtor innan hon går till jobbet. Det är den som får barn att lägga sig utan middag i magen och skolelever att tidigt bli upplysta om åtminstone en sak: att de troligtvis inte har så mycket till framtid.
Miiras familj är fattig, men också finsk. Det innebär att hon mot sin vilja hänvisas till ”finneballeklassen”, det vill säga läser svenska som andraspråk och hålls innesluten i föräldragenerationens ursprung. Som alla andra barn som har det svårt vet hon att det inte är som det ska, att det borde kunna vara bättre. Men hon omvandlar också sin insikt till en hårdhet, hård som stenlandskapet omkring henne: hon måste ta sig därifrån.
Genom romanen löper Miiras rastlösa väntan; hon är som ett djur som lever i ständig beredskap för att, när ögonblicket är inne, kunna ta det livsavgörande språnget. Medan hon väntar, är omgivningen full av faror. Själv är hon farlig för andra; ilskan exploderar när som helst mot någon annans kropp.
Sällan har jag läst en lika glasklart skarpsinnig, samtida skildring av den extrema utsatthet som oskyddade barn lever i. Gubbarna som bjuder småbrudar på sprit, pundarlägenheterna som fritidsgårdar, koltungarna som tultar mellan husen, vaktade av ingen, eller av ett storasyskon som inte riktigt ids.
Hetekivi Olsson lyckas upphäva avståndet mellan den vuxna författarblicken och det före detta barnets iakttagelser. 1980-talets förortsgöteborgska har total tonträff i dialogerna; den blandas med hemmafinskans ljud och med Miiras granskande rapportspråk. Här finns ingen efterhandskonstruerad storögdhet; allt tycks beskrivas som vore det 1989 igen och en femtonåring ser sin kompis vandra mot undergången i för korta collegebyxor med stora knäpåsar.
Jag läser och läser och väntar på att något ska börja skeva, att debutantens bristande erfarenhet ska avslöja sig, men den gör inte det. Hetekivi Olsson står stadigt i sitt flödande vittnesmål om utkantslivet, skriver fram scen efter scen med säker hand och med känsla för det roliga i det fula. Fattigdomen gestaltas i all sin nyansrika jävlighet: som att slita av en knapp i byxorna för att komma på samma nivå som en trasig kusin.
”Ingenbarnsland” är en statarroman för vår tid, och kunde gott skapa en politisk debatt om fattigdomen i dag. Hur det än blir med det, är ”Ingenbarnsland” en betydande krönika om 1980-talets litterärt okända världar. Om jag fick önska, skulle Miiras liv få fler romandelar, likt Elsie Johanssons ”Berättelsen om Nancy”.