I vintras gjorde islänningarna något de aldrig hade gjort förut: revolution. Fredliga, men arga och beväpnade med grytor och kastruller, samlades man varje kväll utanför alltinget på Austurvöllur och förde oväsen, ända tills regeringen en dag i januari inte orkade längre.
Jag minns att jag tänkte att det var precis som i Argentina. Där hade en dramatisk devalvering julen 2001 fått banksystemet att kollapsa, och folk samlades i tusental på gatorna och skramlade med grytor för att protestera. Jag vet inte om den isländska revolten verkligen var inspirerad av den argentinska, men parallellerna var minst sagt slående. I båda fallen hade en extrem, nyliberal politik skapat en finansbubbla som när den sprack slog undan människors livsmöjligheter. Hela landet visade sig plötsligt vara pantsatt.
I dagens värld är det inte så långt från Reykjavik till Buenos Aires. I sin ”vitbok” om den isländska finanskrisen prövar författaren Einar Már Gudmundsson tanken att Island kanske har mer gemensamt med länder som Argentina och Venezuela än man helst vill tro. ”Är vi inte också en gammal koloni?” När landet nu flyr i panik in under EU:s paraply handlar det kanske mindre om ekonomisk realism än om ett desperat försöka att hålla fast den nationella självbilden, skriver han.
Gudmundssons ”vitbok”, som nu finns i dansk översättning, skrevs i våras som ett eldfängt svar på vad många islänningar ser som ett enormt politiskt svek. Kollapsen föregicks som bekant av några galna år när isländska banker tycktes kunna svälja nästan vad som helst. Aggressiv lånepolitik i kombination med tokliberal privatiseringsiver fick inte bara folk att låna upp enorma summor i euro och plötsligt känna sig som miljonärer. Det fick också regeringen att sälja ut landets viktigaste tillgång, fiskekvoterna, till finanshajarna.
När bubblan sprack satt därför inte bara allmänheten med tömda sparkonton och skyhöga amorteringskrav. Hela Islands framtid var intecknad. Bankhajarna däremot satt kvar i orubbat bo. De hade ju inte gjort något olagligt.
Einar Már Gudmundsson axlade tidigt rollen som folktribun i de spontana protesterna mot den förda politiken. Och att en författare gav röst åt vreden var säkert ingen slump. Likadant var det som bekant i Östeuropa 1989, och Gudmundsson beskriver fängslande hur Islands liberaler på samma sätt som DDR:s partielit nästan från ena dagen till den andra drabbades av en sorts språk-infarkt.
Han skildrar ett medborgarmöte i Reykjavik i oktober 2008, där en politiker försökte försvara privatiseringsrallyt – och hela salen plötsligt brast i skratt. ”Så skedde det märkliga: politikerna tappade målföret. Deras språk slutade fungera.”
Och i språklösheten grinade maktens nakna förakt för demokratin. ”Ni är inte folket”, sade en minister till demonstranterna på Austurvöllur, med en förmodligen omedveten travesti på Brecht. För Gudmundsson är detta folkförakt finanskrisens onda hjärta. Det visar sig i ett system som låter kommande generationer få betala bankernas kalas, och det visar sig i analyserna, som lägger skulden för krisen på fattiga amerikaners ”dåliga lån”.
I själva verket handlar det om ett systemfel, om en ekonomi som inte förmår skapa verklig välfärd. Och den ekonomin har en global historia. I en intressant text i den nyutkomna antologin ”Pengarnas frihet” beskriver den tyske ekonomen Elmar Altvater krisen som resultatet av en kreditexpansion som inleddes redan på sjuttiotalet, till följd av sjunkande vinster hos företagen. Skuldsättningen har i sin tur drivit på globaliseringen och lett till en process av ”urbäddning”, där ekonomin gradvis lösgörs från politik och samhälle. Finanskrisens, men även klimat- och oljekrisernas stora utmaning, enligt Altvater, handlar nu om att ”återinbädda” ekonomin i kretsloppen av material och energi.
Samma krav på en ny realism återkommer gång på gång i Einar Már Gudmundssons stridsskrift. ”När allt kommer omkring, vad är det som har skapat resultat i vårt samhälle?” frågar han sig, och svarar själv: ”Det är den vanliga befolkningens kamp, klasskampen, som har skapat resultat. Det var nittonhundratalets klasskamp som gav oss ett livsdugligt välfärdssystem, skolsystem och sjukvård, telefonlinjer, simbassänger, pensionskassor och vad man annars kan räkna upp. De så kallat feta tiderna bestod i att utbytet av klasskampen, folkets gemensamma egendom, privatiserades och gjordes till en handelsvara.”
Den utvecklingen har Island knappast varit ensamt om. Lika lite förstås, som aggressiva banker är någon isländsk specialitet. Anders Borg är fortfarande livrädd för en devalvering i Lettland, där svenska banker precis som de isländska fått vanligt folk att ta enorma lån i euro. En devalvering kan snabbt rensa kassorna, och leda till att även den svenska bubblan spricker med en förödande smäll.
Och då kan vad som helst hända. Kanske vi en vacker dag får se hur Svenssons sätter kurs mot Helgeandsholmen, beväpnade med skedar och kastruller. Man vet aldrig.