Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Elena Ferrante om den långa vägen till friheten

Den sista delen i Elena Ferrantes Neapel-svit är starkaste av dem alla, skriver DN:s Åsa Beckman.
Den sista delen i Elena Ferrantes Neapel-svit är starkaste av dem alla, skriver DN:s Åsa Beckman. Foto: DN montage

När Elena Ferrantes Neapel-svit nu går i mål är det med den starkaste delen hittills. ”Hon visar att det är mycket svårare att förändra sitt liv än vad vi vill tro”, skriver Åsa Beckman.

Elena Ferrante

”Det förlorade barnet”

Övers. Johanna Hedenberg

Norstedts, 480 sidor

 

Foto: När jag slår igen sista delen i Elena Ferrantes Neapel-svit sitter jag och bokstavligen stirrar ut i luften. I över 1.700 sidor har vi fått följa Elena och Lila, från att de var små flickor tills att de är i 70-årsåldern. De har haft drömmar och ambitioner, de har genom sina liv kämpat, fallit och rest sig igen – men sträckan de kom var ändå relativt kort.

För hur mycket bättre blev egentligen skomakardottern Lilas liv? Inte mycket. Och Elenas? Jo, betydligt bättre. Hon blev en framgångsrik författare. Men hon fick aldrig ihop sitt liv, hon kunde inte få skriva, behålla närheten till sina barn och ha en varaktig kärleksrelation.

Det kommer att ta tid att smälta. Jag och många andra kritiker har talat om hur berättelsen om de två väninnorna från det fattiga arbetarkvarteret i Neapel handlat om hur man genom bildning och läsning kan lyfta sig ur sitt sammanhang.

Bokrecension: Elena Ferrantes ”Min fantastiska väninna”

Men Ferrante visar tvärtom hur förtvivlat svårt, ja nästan omöjligt, det faktiskt är. Att hon gör det i en tid som så ofta hävdar att man kan välja vem man vill bli är extra kaxigt.

Med ”Det förlorade barnet” avslutar Ferrante alltså sin mäktiga svit som fascinerat läsare över hela världen. Och efter ”Min fantastiska väninna”, ”Hennes nya namn” och ”Den som stannar, den som går” går hon i mål med den starkaste och tätaste delen av dem alla.

Bokrecension: Elena Ferrantes ”Hennes nya namn”

Den börjar hoppfullt. Elena reser till Frankrike med sin stora ungdomspassion Nino: ”Under de där dagarna som fylldes av kärlek upplevde jag för första gången att jag blev fri från alla band”. Hon befinner sig längre än någonsin från svitens urscen, kvarteret i Neapel där alla varit bundna till varandra genom band av beroende, hämnd och beskydd.

Därför blir man lite betänksam när den förälskade Elena överger sin akademikerman och deras två döttrar för att återvända till Nino och Neapel. Han visar sig snart vara en av alla de män som aldrig vill välja utan kräver att få fortsätta vara gift med sin fru – även när Elena blir gravid med hans barn. Det tar inte så fasligt lång tid förrän hon bokstavligen är tillbaka i sina gamla barndomskvarter, nu som ensamstående mamma.

Hennes panik inför att ha sugits tillbaka borde vara större. Men det tycks samtidigt finnas något i den brutala miljön med den råa neapolitanskan som elektrifierar hennes skrivande.

Bokrecension: Elena Ferrantes ”Den som stannar, den som går”

”Det förlorade barnet” är en oerhört rik roman. Här samlar Ferrante ihop teman som löpt genom sviten; sexualitet, kärlek, skrivande, makt. Fortfarande skriver hon en lite jagad prosa där i princip ingenting är underförstått. Man behöver aldrig tolka personerna – de är vad de gör och säger. När de förändras är det bara genom att hon tillför fler detaljer och ting, men egentligen aldrig djup.

Därför är jag glad över att det mer magiska draget från de första delarna är tillbaka eftersom det gör realismen mer poetisk. Lila är återigen med om det hon kallar gränsupplösning, en sorts kraftiga ångesttillstånd där hon tycker att kroppen löses upp. Man förstår att de attackerna gjort att hon behövt stanna i sin uppväxtmiljö. Elena har kunnat drömma om att bli en annan, Lila har varit tacksam bara hon lyckats förbli sig själv.

Läs mer: Elena Ferrantes identitet kan vara avslöjad

I den här sista delen har jag hungrigt läst för att få veta hur det går. Här har Ferrante accentuerat känslan av upprepning. I alla år har exempelvis Elena hatat sin krumma mamma som motarbetat dotterns frihetsförsök och skräcken för att bli som modern har präglat varje steg Elena tagit.

Och hur blir hon då själv som mamma? Ungefär likadan. När hennes döttrar kommer upp i tonåren och gör val som hon ogillar blir hon lika hård och skoningslös som modern var mot henne.

Ferrante poängterar repetitionen ytterligare genom att låta Elena och Lila bli gravida samtidigt. När deras små döttrar börjar leka har de tydliga drag av sina mödrar och skulle lätt kunnat kasta ner varandras dockor i ett källarschakt som de gjorde i svitens början. Det som avbryter den totala upprepningen är en tragedi, som jag inte ska avslöja här.

Inte underligt att man slår igen Ferrantes svit med en känsla av sorg. Hon har följt två kvinnor genom 1900-talet som lovat varandra att välja sina liv och det går inte att sammanfatta berättelsen med ett segerrusigt hurra.

Cecilia Schwartz: Så blottar Elena Ferrante kvinnors stora smärta

Samtidigt är jag säker på att Ferrante skulle säga att även om man aldrig kan bli en annan finns ingen annan väg. Det är de oupphörliga försöken som utgör själva levandet.

Det gäller också relationen mellan Elena och Lila. Den fiktiva utgångspunkten för hela sviten är att den åldrade Elena, när Lila plötsligt spårlöst försvunnit, ska berätta om deras vänskap. På de allra sista sidorna säger Elena att hon ”skrivit för att ge henne (Lila) en form vars gränser inte blir upplösta”. Man kan se det som en akt av kärlek, men det är också ett sätt att försöka få kontroll över sin gäckande väninna. Så fortsätter deras outsinliga vänskap.