”Fara vill” heter 24-åriga Elin Ruuths debutbok. Den består av korta betraktelser över den tid i livet då man, som hon skriver, ”känner på den hårfina skillnaden mellan ett flickrum och ett andrahandskontrakt, ett luftslott och ett kastell”. Då man vill fara i väg men är rädd att fara vill.
Just den där tiden när man upptäcker att man har fått ett liv att förvalta utanför ursprungsfamiljens hägn är ju också ofta den tid när man upptäcker att man har fått ett språk. Kanske kan de gå samman, livet och språket? Kanske kan språket göra den där besvärliga uppgiften att födas som egen människa lite lättare?
Man kan i alla fall använda språket till att undersöka sig själv och till att framställa, kanske skapa, sig. De tre små bokstäverna j-a-g blir med nödvändighet vanliga i sådan skrift.
Så är det i ”Fara vill”, där jaget redan i första meningen fastslår att hon ”har en egen yta och ett fördelaktigt yttre när jag målar ögonfransarna, jag har trägolv och ett antal klänningar med fint fall och skafferiet fyllt”.
Risken med ett sådant där sig själv framställande jag är att det blir som en önskan om beundran och att läsarens roll därmed blir den häpnande publikens; titta vad fin hon är, vad speciellt hon skriver om hur fin hon är! Ibland snuddar Elin Ruuth vid just den risken, men det blir ofta inte mer än ett snuddande.
För mer än att beskriva sig själv i läckra formuleringar letar Ruuth i sin debutbok efter sambandet mellan vetenskapligt fastlagda förhållanden om tillvaron och en människas levda erfarenhet. Bokens jag längtar efter en viss säkerhet, efter fast mark under fötterna när de nu ska ta sina första egna steg och hon sträcker sig gärna efter utarbetade system. Skulle vi inte kunna tänka oss ett SI-system för sinnesrörelser?
Ta den hopplöst oprecisa utsagan ”jag älskar dig” till exempel. Den borde, för att kunna fastläggas i joule, hertz, watt, volt, pascal eller lux, inte följas av frågan ”hur mycket?” utan av frågor om hur långt, hur tungt, hur länge, hur varmt och hur snabbt. Då skulle det kanske kunna bli lite ordning på torpet.
Livet är liksom ännu okänt för denna människa, men samtidigt har hon insett att flera av dess beståndsdelar har fastslagits av andra.
När hon i en fågelbok läser att grönsiskans läte är ”behagligt kvittrande och liksom kiknande” är det inte ett uttalande som kan passera utan närmare undersökning. Går det att objektivt fastställa dess sanningshalt? ”Kanske samlas ornitologförbundets medlemmar en gång om året för att fatta ett demokratiskt beslut. Åh snälla låt det vara så”, skriver hon.
Fast ordning på torpet får man ju inte av att vara misstänksam mot det som de flesta tar för givet. Och utgångspunkten för ”Fara vill” är just den misstänksamheten.
Så balanserar Ruuth mellan sina två önskningar, om ordning och om misstänksamhet mot densamma.
Jag tycker om den hållningen.