Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Elinor Torp: ”Jag orkar inte mer. När jobbet skadar själen”

Ett dagligt helvete. Skakande skildring av mobbning på jobbet.

Bok

Elinor Torp

”Jag orkar inte mer. När jobbet skadar själen”

Atlas

Slutet kommer tidigt. Lasse hänger sig i garderoben. Efter månader av diffusa krav, nitiska anmärkningar, utstötning, kränkande särbehandling, mobbning, har den erfarna och omtyckta socialsekreteraren i Krokoms kommun sjunkit allt djupare ned i depressionen. Han hade gjort något misstag, skickat en handling fel, ådragit sig en tillförordnad arbetsledares förakt och härskartekniker. Han hade förtvivlat vädjat om att få bli omplacerad. Ledningen svarade med att de övervägde avsked.

På morgonen den 10 juni 2010, efter ännu en vaknatt, är det slut. Skammen, oron, ruelsen, har lett honom fram till slutsatsen: ”Jag orkar inte mer. Ni klarar er bättre utan mig”.

Historien om den visslande gamängen Lasse Perssons, och hans familjs, nedstigning i helvetet är en skakande skildring av arbetslivets mest långtgående konsekvenser. Att mobbas till döds. Ja arbetslivets, Lasses fall är inte en isolerad händelse på en enskild arbetsplats. Studier uppskattar att 300 svenskar tar sina liv varje år på grund av mobbning på jobbet. Långt fler än de som dör i arbetsplatsrelaterade olyckor. Och tiotusentals svenskar långtidssjukskrivs av denna anledning. Mobbning.

Det särskilda med Lasses självmord var att det ledde till åtal. Det första i sitt slag i Sverige. Änkan polisanmälde fem chefer vid kommunen för brott mot arbetsmiljölagen genom vållande till annans död och tre år senare börjar rättegången mot två av dem. De båda cheferna fälls i tingsrätten för grov vårdslöshet, till villkorlig dom och dagsböter. Domen överklagas i hovrätten och 2015 frias de. Bevis saknas.

Och Elinor Torp går bakåt. Hon berättar om Lasse, hur han och hustrun Maria träffades, om barnen, när de skaffade hund, om Lasses kolleger, skogarna, fisket, motorcykeln. Om livet och jobbet. Framför allt förstås om det år då allt ska gå nedåt, då Lasse slutar att vissla och skämta, börjar titta ned i stället för upp, blir rädd, orolig, förtvivlad, börjar röka, slutar sova. Det år när han gradvis tystnar, tills inget av honom finns kvar. Och Torp berättar om rättegången.

Det är sorgligt givetvis, men också vackert. Och närgånget. Ett enormt antal intervjutimmar med alla i Lasse Perssons närhet torde finnas i Elinor Torps bandspelare eller block. Viss mejlkorrespondens är med, sammanfattningar och organisationsbeskrivningar. Elinor Torps språk är drivet och själfullt och trots det faktaspäckade materialet sällan tekniskt redovisande. Ibland blir det väl poetiskt – ”väggarna kommer närmre”, ”världen lutar”, ”skogen tystnade” och ”jorden bromsade in”, är känslor som tillskrivs personerna.

Men i bakgrunden växer en större historia fram: Hur det i världens modernaste land råder en sådan flathet och tafatthet inom arbetslivets hierarkier. Alla är rädda för någon, eller något. Chefer med personalansvar orkar inte agera, spiralen snurrar nedåt och till slut handlar det om prestige och bara en utväg uppenbarar sig: Avskeda helvetet.

Bokens sista del ägnar sig åt svenska stress- och mobbningsmiljöer i stort. Här blir det mer traditionell journalistik, Arbetsmiljölagen och utredningar dissekeras och exempel från en rad företag, myndigheter och organisationer beskrivs, även Elin Torps egen problempräglade bransch. Det är berättelsen om den ”fit on or fuck off”-kultur som börjat prägla svenska arbetsplatser. Det är ett både bra och dåligt grepp. Bra för att vidden av denna moderna farsot blir tydlig, dåligt för att Lasse Persssons exempel faller undan. Det är värd en helt egen bok.