Bokrecensioner

Elisabeth Åsbrink: ”Och i Wienerwald står träden kvar”

Otto Ullmann med delar av familjen i Wien före kriget.
Otto Ullmann med delar av familjen i Wien före kriget. Foto: Privat
Elisabeth Åsbrink skildrar den svenska antisemitismen, flyktingsveket och Ikea-undret. Ola Larsmo saknar historierna om dem som ville något annat.
Litteraturrecension

Skribent: Elisabeth Åsbrink

Titel: ”Och i Wienerwald står träden kvar”

Utgiven av: Natur & Kultur

Det handlar om en fruktansvärd skatt i en papplåda. En vanlig kontorskartong från Ikea, proppfull med brev till en ensam pojke i exil i Sverige, Otto, från hans föräldrar som är kvar i Wien. Breven sträcker sig från 1939 till 1944, när de slutar komma. Sista avsändaradress ”Theresienstadt”.

Elisabeth Åsbrink berättar i inledningen till sin nya bok ”Och i Wienerwald står träden kvar” hur hon får kontakt med en kvinna som visar sig vara flyktingbarnet Ottos dotter. Efter att ha läst Åsbrinks Augustnominerade ”Smärtpunkten” vill hon att författaren ska ta sig an kartongen med brevväxlingen. Vilket Åsbrink gör.

Merparten av boken bygger på denna korrespondens. Den trettonårige Otto Ullmann är ett av det sextiotal judiska barn som Svenska Israelmissionen lyckas föra ut ur Österrike efter Anschluss och ”Kristallnatt”. Föräldrarna vinkar av honom på Ostbahnhof i februari 1939 och de ses aldrig mer. Han hamnar på Smålands landsbygd, lite för gammal och lite för mörk för att någon ska vilja adoptera honom, lär sig snabbt svenska och blir lilldräng på olika lantbruk. Han är och förblir ensam. Och breven från Wien kommer regelbundet. De är bokstavligen hjärtskärande läsning: fadern Josef, före detta sportredaktör på den av nazisterna stängda Wiener Tag, och modern Elise skriver brev som flödar över av kärlek och saknad.

Såväl Josef som Elise deporteras 1944 till Auschwitz. Breven slutar komma. Detta efter att flera svenska tjänstemän, bland annat på Israelmissionen, påpekat för tonåringen Otto att Sverige inte kommer att släppa in hans föräldrar. Vad Åsbrink vill är att levandegöra de mördade – och hon lyckas i hög grad.

Den ironiska skruven i berättelsen infinner sig först på de sista sidorna. Den ensamme Otto hittar egendomligt nog ett hem på godset i Elmtaryd, där ägaren heter Feodor Kamprad, tysk på mödernet, nazist och judehatare, vars son Ingvar är i nästan samma ålder som drängen Otto. Detta är berättelsens gåta – hur kunde den judiske flyktingpojken bli så god vän med den blivande företagsledaren Ingvar, medlem i såväl det nazistiska SSS som det fascistiska Svensk opposition?

Man skulle kunna säga att det är så rasismen ser ut. Många av dagens rasister gör underliga undantag för arbetskamrater de råkat lära känna. Det är den ljusa versionen. Den mörkare är att vi här skriver 1943, Stalingrad har inträffat, nazismens seger med ens mindre självklar. Vissa omprioriteringar måste göras i de högerkretsar som intecknat en hel del i ”Det nya Europa”.

Större delen av Åsbrinks bok handlar om den svenska antisemitismen. Vad gör vi med den? Hur hanterar vi den? Tack vare ny forskning vet vi i dag ganska mycket om flyktingbemötandet under trettiotalet och krigsåren. Det fanns vad historikerna kallat ett starkt ”antisemitiskt bakgrundsbrus” såväl som en mer aktiv rasism med nazistisk och fascistisk inramning. Vi vet hur grupper inom tjänstemannakår och traditionell överklass i det längsta hoppades på Hitlers seger. Det är detta bakgrundsbrus som gör att så få judiska flyktingar släpptes in i landet – trots att de öppet nazistiska väljarna var lätträknade.

Men jag får problem med Åsbrinks skildring av ett Sverige som är sammanhängande och kompakt i sitt tysta, kalla judehat. Allt det hon skriver är sant, alla de snipiga besluten att strypa de ”oönskades” ankomst till landet är korrekt återgivna, bondeförbundare och högermän sade verkligen det de sade i riksdagen våren 1939. Men jag saknar dem som ville något annat.

En av dem hon kritiserar är Kurt Bergström, chef på socialstyrelsens utlänningsbyrå. Men just Bergström hörde till dem som med största oro såg vad som skedde och dessutom hade goda kontakter i den mosaiska församlingen. Hösten 1939 skriver han till den svenske konsuln i Wien: ”Nya hjälporganisationer dyker upp som svampar i jorden, och inget fel i det – men man kan befara att svamparna skola försvinna vid första nattfrost.” Citatet är hämtat ur en av de böcker Åsbrink anför i litteraturlistan. Men några sådana svampar syns inte till i hennes skildring.

Serien av antisemitiska studentmöten våren 1939 återges i ett kapitel. Men Åsbrink nämner inte att det så kallade Bollhusmötet i Uppsala var en motreaktion mot att flera tunga studentorganisationer i Uppsala uppvaktat statsministern för att Sverige skulle ta emot fler judiska studentflyktingar. Det var något som Uppsalas högerstudenter inte kunde acceptera – därav mötet. Också detta försvinner.

Behandlingen av de judiska flyktingarna 1938–42 är Sveriges del i Förintelsen. Den som säger något annat gör sig dum. Men jag tror det är ett felgrepp att skildra ”Sverige” som något sammanhängande och odelbart. Olika krafter stod mot varandra. Det aktiva flyktingstödet var inte försumbart. Men här saknas det, och därmed kan vi inte längre få syn på det faktiska moraliska handlingsutrymme som fanns. Det är en tung invändning som jag inte kommer runt. Men det gör inte Åsbrinks bok mindre viktig.

Återstår då frågan om Ingvar, Ottos bästa vän under några viktiga ungdomsår. Åsbrink söker upp Kamprad och får en intervju där denne tonar ned rätt mycket, något judehat har han inte känt, Otto var hans vän. Och så kommer det. Att den svenske fascistledaren Per Engdahl ”var en stor människa, det kommer jag att vidmakthålla så länge jag lever.” Sagt av Ikeas grundare. Det borde få en och annan möbellada att skaka till.

Vad som är nytt här är säkerhetstjänstens personakt, som Åsbrink grävt fram. Kamprads nazistbakgrund är annars känd, liksom uppgiften att han stod kvar som medlem i Engdahls fa­scistorganisation fram till minst 1950. Men vad det betyder – att ett av Sveriges främsta företag grundas av en aktiv fascist som uttryckt beundran för de korporativa idéerna – borde åtminstone kunna leda till intressanta diskussioner. Det har inte skett. I Norge kan en förödande kritik av någon ofta avslutas med det försonande ”men det er en flink fyr”. Den flinke fyren Kamprad tycks sedan länge stå över varje form av kritik – men är han också bortom diskussion och analys?

Den stora förtjänsten med Elisabeth Åsbrinks bok är att hon med hjälp av Otto Ullmann kan visa att dessa båda frågor – flyktingsveket och Ikea-undret – ryms i samma låda av vit kartong.