Elisabeth Åsbrink: ”Smärtpunkten. Lars Norén, pjäsen Sju tre och morden i Malexander”

”Sju tre” är förmodligen Lars Noréns estetiskt sett mest nytänkande uppsättning, men definitivt också hans etiskt mest tvivelaktiga. Detta projekt skulle ta Norén till nya höjder av verklighetsskildring och uppenbara teaterns och den förbehållslösa empatins kraft.

I stället blev det ett teaterprojekt som bröt ut i verkligheten, som skadade och kränkte, som försvårade internernas anpassning till ett liv utanför anstalten och blev ett inlägg i debatten om skärpta straff och rymningssäkra fängelser. Ett välmenande men ogenomtänkt projekt som gick alldeles över styr.

Jag utgår ifrån att ”Sju tre” är något Norén önskar ogjort. Hela hans skapande har hur som helst tagit en ny riktning sedan premiären ägde rum i Umeå i februari 1999, och i varje fall sedan några av de medverkande efter spelperiodens slut var inblandade i bankrånet i Kisa och i avrättningen av de två poliserna i Malexander. Den engagerade Norén har rent av börjat skymma sitt tidigare tabuutmanande, verklighetsexponerande jag.

Ingenting skymmer dock ännu ”Sju tre”, som teaterkritikern Leif Zern kallat för ”ett av de stora såren i svenskt intellektuellt och politiskt liv de senaste femtio åren”. Och det är inte alls lätt att förhålla sig till denna infekterade röra, som Elisabeth Åsbrink nu har skrivit ”Smärtpunkter” om. Många har säkert hoppats på någon präktig skandal i boken, men de kommer att bli besvikna. Kvällspressen har visst redan finkammat texten och rapporterat att Tony Olsson var beredd att slå ihjäl Reine Brynolfsson som var fräck nog att visa integritet i detta projekt där alla andra var beredda att låta sig utnyttjas.

Åsbrink återger förloppet fragmentariskt, citerar brottstycken ur det aldrig publicerade dramat, granskar pressmaterialet, talar med de inblandade, beskriver internernas bakgrund. Själv är hon mycket synlig i texten. Det här är uppenbarligen ett projekt som man inte kan ta i utan att samtidigt försöka förstå sig själv bättre.

Tydliga ställningstaganden från Åsbrink får man dock leta efter förgäves. Hon framställer snarare sitt projekt som något mycket mystiskt, närmast ogenomförbart för att det finns så många sanningar. För egen del tycker jag att det är mycket lätt att förstå varför så många attraherades av projektet, och varför de förblindades av möjligheten att på en gång skapa nytt och göra gott. Många slutade tänka själva eftersom de utgick ifrån att Norén var ofelbar, även om han var inkompetent på just detta område och inte i första hand var intresserad av projektets rehabiliteringsaspekt. Att de rymningsbenägna internerna ville delta är ju inte så konstigt eftersom de har en benägenhet att söka sig bort från anstalten.

Norén gör en slät figur i ”Smärtpunkten”. Han gör sig oanträffbar, svarar illa eller undvikande, minns inte, bryter löften, utnyttjar folk. Till slut framstår han som en Faust som åsidosätter alla hänsyn för sin konstnärliga strävan, som pantsätter sitt världsrykte, sitt kulturella kapital, säljer sin själ i utbyte mot den obegränsade tillgången till den brutala verklighet, den äkthet, som han så hett åstundat i samtliga sina pjäser.

Åsbrink själv håller huvudet kallt när hon träffar förövarna och engagerar sig när hon träffar de direkt drabbade. Men eftersom hon är beroende av internerna lyckas hon inte avslöja något avgörande nytt i sin bok. För det krävs förmodligen en mer lyhörd intervjuare, en som lyckas skapa förtroende även om de utfrågade redan känner sig svikna och vet att boken bara kan framställa dem som omdömeslösa. Man undrar vad en Claude Lanzmann, författaren till intervju­boken ”Shoah”, skulle ha kunnat göra av detta stoff som omfattar så många delaktiga vittnen.

”Smärtpunkten” är inbjudande luftigt skriven i korta kapitel och det är en bok som är lätt att börja läsa, men också lätt att lägga ifrån sig. Det finns ingen genomtänkt dramaturgi och Åsbrink drar sig inte för att när som helst byta riktning eller stil, röra till kronologin, följa ett nytt tankespår. Hon verkar övertygad om att en hund ligger begraven någonstans, men kommer aldrig fram till något stort avlöjande.

Man får en mycket fin känsla för konsekvenserna för de drabbade, och man förstår också att man inte kan demonisera brottslingar som i ena stunden är förhärdade mördarmaskiner och i nästa stund så lika oss. Man undrar ändå vad Åsbrink egentligen vill ha svar på: Noréns avsikt och ansvar, vad projektet säger om honom, om Sverige, om kriminalvården, kritikerna, om synen på antisemitism och ondska?

Det skulle kännas fel att efterlysa teoretiska spetsfundigheter när materialet nu är så konkret och konsekvenserna så ödesdigra, men ett fördjupat resonemang om estetik och etik skulle inte ha skadat. Med andra ord: ett mer sofistikerat förklarande, eller ett mer målmedvetet, systematiskt och envist grävande som grundligare lät de inblandade komma till tals.

Smärtpunkterna friläggs, men någon slutpunkt i diskussionerna av ”Sju tre” är det inte.