Tragedin i den frikyrkliga sekten i Knutby i januari 2004 krävde fler offer än de döda. Men efter de inledande bilderna av barnen som bars ut i filtar av polis blev de osynliga i berättelsen, utbytta mot mytiska gestalter som kunde vara klippta ur en mörk countrylåt: pastorn, barnflickan, Kristi brud.

Ändå ser jag de frånvarande barnen framför mig när jag läser ­poeten och prästen Elisabeth Hjorts första roman ”Hängivelsen”. Det är en fri berättelse om Cecilia, vars öde liknar en av Knutbydramats huvudpersoner: ”barnflickan” Sara som dömdes för mord och mordförsök till sluten psykiatrisk vård i stället för fängelse.

Tragedin Knutby anas här bara som ett svagt mönster, och Cecilia utvecklas långsamt till ett slags allmängiltig fanatiker, med Carola på väggen och ett inre hål av ensamhet. Hennes väg från barndomshemmet, där tungomålstalande och helvetestro är vardag i frikyrkoförsamlingen, börjar med mammans död. Döden som ett tecken från Gud som ger en bottenlös frihet i ingenting kvar att förlora.

Cecilia söker en gemenskap som kan övertrumfa den materialistiska världens ytliga jagande efter vind, och hittar den i en frireligiös sekt. Där behövs den som är beredd att göra vad som helst för känslan av extas i stället för ljumhet.

Elisabeth Hjorts debutdiktsamling ”Kärnfamiljen” från 2008 beskrev med tydlig samtidsadress våndan av att leva i en värld av flykting­läger och diktaturer medan man lär sina barn vad mänsklighet är. ”Vi sitter bakåtlutade med myndigheterna, semestrande.”

I den boken liknade västvärldens passiva reaktion mot konflikter och klimathot nästan en sekt, en underkastelse inför makt och konjunkturer som blir åtråvärd genom löften om lycka.

I 1950-talets svenska debatt var tro och otro en stor fråga, det fanns en stark religiös väckelsevåg där särskilt katolicismen lockade många. Då handlade det om det kalla krigets atomhot, en fläkt av mänsklighetens undergång, och ”omvändelseromanerna” talade om frälsning.

Dagens böcker om sökandet efter mening i en plågad värld är knappast intresserade av frälsning. Gud hör ju inte bön, men det finns andra makter, läser jag till exempel i Ann Jäderlunds diktsamling ”Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar”. Det är en sorgsen civilisationskritik som ekar i ”Hängivelsen” som beskriver en värld där stora känslor som hängivelse, tro och offer blivit hemlösa. Kanske beror den eufori som präglat rapporteringen från Nordafrikas revolt den senaste tiden på att vi plötsligt ser kraften i att tro på något.

Jag kan inte släppa den här boken eftersom jag så gärna vill förstå de handlingar den berör: den lydiga kallblodigheten, den välsignade gemenskapen som förvandlades till terror. Döda för att leva. Man kan läsa ”Hängivelsen” som samtidsthriller eller parabel om fanatism. Men Cecilias berättelse finns i stilen, i hennes språk som först är infantilt komprimerat för att sedan bli mer liksom allmänt. Det är en gripande roman om att känna sig övergiven, och desperationen i att sakna språk för det: ”Jag skrivs ut. Ur allt. Så har det varit.”