Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Elise Karlsson: ”Linjen”

Elise Karlssons roman ”Linjen” utspelar sig på ett kontor och är skriven som ett stramt montage av korta scener.
Elise Karlssons roman ”Linjen” utspelar sig på ett kontor och är skriven som ett stramt montage av korta scener. Foto: Sara Mac Key

I romanen ”Linjen” skildrar Elise Karlsson prekariatets tuffa villkor på samtidens själlösa arbetsplatser. Stefan Jonsson läser en ­författare som förnyar arbetarlitteraturen.

Roman

Elise Karlsson

”Linjen”

Natur & Kultur

Under läsningen av Elise Karlssons nya roman ”Linjen” kommer jag att tänka på en debatt vintern 1988. En rad författare gav ut en antologi om arbetarlitteraturens framtid, ”Utsikter”, och BLM, Bonniers Litterära Magasin, gjorde ett temanummer om saken. I diskussionen beklagade många att det inte längre fanns författare med arbetarbakgrund som skrev för läsande arbetare om arbets­livets verklighet i det Sverige som tog form.

I dag står det klart att ingen av oss då riktigt anade hur begreppen höll på att förskjutas. Det typiska arbetet var alltjämt tillsvidareanställningar på stora arbetsplatser där det fanns ett medvetande om var man som arbetare hörde hemma och vad som var meningen med själva arbetet.

Sedan dess har serviceekonomin, informationsteknologin och nyliberalismen förrättat sitt värv. Det typiska arbetet är i dag korttidsanställningar på småföretag där arbetskraften är så olikartad att någon arbetaridentitet sällan uppstår och där det också råder starkt tvivel på själva arbetets värde och nytta.

Vad händer med ”arbetarlitteraturen” i en sådan värld? Kanske ser vi ser svaret hos Elise Karlsson.

Hade man från 1980-talets hori­sont föreställt sig hennes nya roman­, skulle den ha tett sig som dystopisk science fiction. Från nuets synpunkt däremot ter den sig som realism, med en udd av sarkasm och iscensatt stumhet. Därmed inte sagt att den inte är dystopisk. Elise Karlsson skildrar hur arbetet å ena sidan förlorar mening, å andra sidan äter upp resten av livet så att ingen mening återstår där heller – utom möjligtvis ett par tjuvrökta bloss och lite sex.

Emma, huvudpersonen, jobbar som beställare och redaktör på ett ”kontor” där man framställer manualer i att tänka positivt och leda andra. Till skillnad från kollegerna ironiserar hon inte över böckernas floskler.

Hon älskar glatta ytor och genomskinliga väggar. De glasade väggarna och vidöppna kontorslandskapen ger henne insyn och överblick, underlättar planeringen, avlägsnar tvetydigheter, främjar ­effektivitet och flexibilitet. I sådana interiörer finns heller inga skuggor eller mörka vrår där minnen, känslor eller brister kan ta fäste. Innerst inne vet Emma att hon är svag, och att alla andra också är det. Men hon coachar sig själv att förneka sin svaghet och att förakta varje medmänniska som röjer den. På kontoret finns inte plats för sådant. Då får man sitt id-kort avaktiverat och spolas ut ur de glatta miljöerna.

En arbetarroman? Men samtidigt ligger den så långt man kan komma från den episka, progressiva och maskulina anda som vi förknippar med den genren. ”Linjen” är ett stramt montage av korta, utmejslade, ibland aforistiska scener. Formen svarar mot innehållet: snabba personalbyten, ständig prestationsmätning, korta provanställningar, brutala uppsägningar samt en svärm av orelaterade ”möten” och ”projekt”.

I denna sin tredje roman ger Elise Karlsson kort sagt uttryck åt vad sociologerna menar när de talar om ”prekariatet” som vår tids nya klass. Jobben blir färre, hårdare, farligare, sämre betalda och löper över kortare tid. Även arbetslösa tvingas arbeta – med att fila på cv:n, konkurrera och göra sig attraktiva för HR-cheferna. Arbetsmarknaden har hamnat i motsats till hur de flesta vill leva – ordnat, förutsägbart och i gemenskap. Den som vill ha jobb förväntas ställa familjen, barnen, boendet, hälsan, semestern, talangen, utbildningen, drömmarna och framtiden åt sidan för att kyssa arbetsgivarens fötter. Emma motsvarar alla förväntningar.

Hon är osympatisk och genomcynisk. Men den insikt som romanen så skickligt apterar är att hon samtidigt är den förebildliga arbetstagaren i dagens samhälle. Hon är de nya moderaternas våta dröm, en produktionsmodernist som med rasande effektivitet tar in order, verkställer och fakturerar. Och samtidigt är hon en produktionsfascist, som blir lugnare när arbetskamraterna en efter en sägs upp under krisen:

”För varje person som ger sig av blir luften lättare att andas. Skrivbordens raka linjer genom kontoret blir skarpa, inte längre suddiga av att många kroppar rör sig mellan dem. Andas in, andas ut. Kontoret sträcker ut sig mot evigheten. Inga människor, bara arbete.”

Vilken slutsats ska man dra av denna hallucinatoriska berättelse om knegandet och ångesten längs arbetslinjen? Att det är en tragedi att politiker inte haft bättre idéer än att piska in ett destruktivt flexibilitets-, coachnings- och karriärtänk i medborgarna. Att Elise Karlsson gjort en närmast osannolik bedrift när hon på en och samma gång förnyar en genre, väcker sinnet för samtiden och försvarar en uråldrig mänsklig rättighet – den där som den gamle socialisten Paul Lafargue skrev om kring förra sekelskiftet: rätten till lättja.