Elizabeth George har bränt alla skepp för sin huvudperson Thomas Lynley. Han utvecklades, fick efter ett otal förvecklingar sin lady Helen, de blev ett lyckligt par – och så förstördes allt.

I den nya boken är han ett tomt skal. Han vandrar; det enda som håller den förtvivlade sorgen stången. Polislegitimationen är inlämnad, plånboken kvar hemma. Han har inte ens ett namn.

Men hur stor sorgen efter en älskad än är så finns det mer i människan. Det ligger en störtad bergsklättrare vid foten av en klippa i Cornwall, och i Thomas Lynley vaknar en liten, bortglömd detektivkunskap.

Det är en sliten romandramaturgi, men Elizabeth George nöjer sig inte med det. Thomas Lynley får hålla sig i bakgrunden medan den arga kriminalinspektören Bea Hannaford tar itu med det som givetvis snart visar sig vara ett brott. När Lynleys lufsiga parhäst Barbara Havers kommer till Cornwall finns det så förutsättningar för alla sorters okonventionella utredningsmetoder.

Som vanligt är Elizabeth George noggrann intill pedanteri. I hennes tidigare deckare har hon beskrivit det engelska klassamhället med stor detaljrikedom, där varje varumärke, klädesplagg, yrke och vana noga placerats in längs den sociala skalan. Nu har hon glidit över till psykologiska förklaringsmodeller, och berättar lika ingående om varje persons bakgrundshistoria.

Det är skickligt och länge håller hennes berättarteknik, men till slut blir det tämligen tråkigt. Den sorgsna förståelsen för allas utveckling blir till ljum likgiltighet: vi är som vi är, bara, och så blir det som det blir. Ack, sorgliga mänsklighet! (Nej, det är inte jag som har blivit högtravande. Hon låter så.)

Enda gången Elizabeth ­George verkligen blir rasande är när hon beskriver tonårsflickor. Dem finns det inget försonande med, de är bara ouppfostrade. Vilket i sammanhanget är en rätt komisk slutsats.