Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Elizabeth Strout: Mitt namn är Lucy Barton

Riktigt bra böcker brukar – likt alkohol, våren eller förälskelse – vara sinnesvidgande. Nina Björk läser Elizabeth Strouts helgjutna roman ”Mitt namn är Lucy Barton”.

Roman

Elizabeth Strout

”Mitt namn är Lucy Barton”

Övers. Kristoffer Leandoer

Forum, 170 sidor

 

Ramberättelsen i Elizabeth Strouts nya roman ”Mitt namn är Lucy Barton” är enkel. I mitten av 1980-talet ligger en kvinna på ett sjukhus i New York efter komplikationer av en borttagen blindtarm. Under fem dagar får hon besök av sin mamma, som hon inte har träffat på många år. Från den punkten tar författaren oss bakåt och framåt i kvinnans liv.

Lucy Barton har växt upp på landet i en fattig, tämligen dysfunktionell familj. Ofta hungrig, ofta frusen, isolerad och ensam i både familj och skola. En snäll vaktmästare låter henne stanna kvar i det varma klassrummet om eftermiddagarna och en snäll lärare förser henne med de böcker hon längtar efter. Så småningom bryter hon upp, träffar en välbärgad man, flyttar till New York, får två döttrar och blir författare. Som ni hör är det inte själva historien som gör den här romanen till den koncentrerade pärla den är.

Är det inte så att romaner är bra om de – likt alkohol, solsken om våren eller förälskelse – är sinnespåverkande? De verkar inuti en, inte som tankar men som förhållningssätt till världen. De påverkar ens blick, ens sätt att gå, ens lätthet eller tyngd. Elizabeth Strout skriver sådana romaner. För en stund blir man en annan.

Av just hennes skrivande blir man inte lyssnande inåt, inte djupborrande i en individs psyke, utan lätt och öppen utåt – mot människan i allmänhet, mot mänskligheten som generalisering. Just det brukar ju inte precis vara romankonstens signum, men så fungerar ”Mitt namn är Lucy Barton”. Och så fungerade också – om än i mindre grad – hennes Pulitzerpris-belönade ”Olive Kitteridge” och hennes första till svenska översatta roman ”Amy och Isabelle”.

Romanerna handlar om specifika individer, men fokus ligger på trådarna mellan dem. På de tjocka trådarna inom en familj, men speciellt i den här nya romanen också på de tunnare trådar som är tillfälliga, som består av några ord mellan bekanta, någon enstaka handling eller en gest från en främling. En sjuksköterska lägger armen om henne, en främling möter hennes blick med igenkännande, en granne talar seriöst med henne. Boksidorna ropar: Vi spelar roll i varandras liv!

Vid ett tillfälle funderar huvudpersonen på en replik ur Tennessee Williams drama ”Linje Lusta”: ”Jag har alltid litat på främlingars godhet”. Orden har alltid gjort henne sorgsen. ”Otaliga ibland oss har räddats otaliga gånger av främlingars godhet, men till slut låter det platt, som en bildekal. Och det är det som gör mig sorgen, att en vacker och sann replik kan bli så utsliten att den till slut låter lika ytlig som en bildekal”. Det Strout gör i ”Mitt namn är Lucy Barton” är att gestalta den repliken så att den upphör att vara en bildekal.

Hon gör det genom en sinnrikt vävd – en verkligen genomförd – roman. Exempel: Eftersom boken är berättad i jag-form vet läsaren från början ingenting om huvudpersonen, varken ålder eller kön. Vi möter henne på första sidan när hon står vid fönstret i sjukhussalen och tittar ut på trottoaren mittemot och ser ”de unga kvinnorna – mina jämnåriga” som rör sig där. Hon blir alltså till för våra ögon genom andra människor; ett enkelt berättargrepp som samtidigt är kongenialt med romanens gestaltade människosyn där vi blir till genom varandra. Stycket fortsätter: ”Jag kunde se deras huvudrörelser som följde med i samtalen och deras blusar som veckades i brisen” – en fullt realistisk beskrivning av en människa som ser världen genom ett fönster och samtidigt en gestaltning av dels huvudpersonens existentiella känsla av ensamhet, dels av hur det jag gör alltid är beroende av det du gör samt av yttre omständigheter.

Om jag inte skulle ha skrivit om Strouts roman, skulle jag antagligen inte ha tänkt på det här, men det är just ett sådant gediget hantverk som omedvetet får en att överlämna sig i en författares händer och lita på henne.

På en skrivarkurs som Lucy Barton deltar i får hon rådet att alltid visa läsaren att hon är medveten om sin egen texts svaga punkter, ”Det är så du får auktoritet”. Strout berättar om rådet direkt efter att hennes huvudperson har försökt få sin mamma att säga orden som betyder närhet, ”Älskar du mig, mamma?” Onekligen en svag punkt i en berättelse som konstant söker undvika lätta vägar till känslor.

Samtidigt uttrycker Strout sig ofta på ett sätt som jag brukar tycka undergräver en skönlitterär författarauktoritet. Hon kommenterar sin egen text i vändningar som ”Jag säger detta eftersom…” eller ”Det jag menar när jag säger så är…” Lita på att vi fattar! Brukar jag tänka då. Men tänker jag inte nu. Jag inser att det beror på att Lucy Barton har växt upp i en miljö där man inte har talat med varandra och där alla uttalade ord också är skydd mot det verkliga som inte får sägas; jag-berättarens stil är logisk utifrån hennes historia.

Som sagt: det här är en helgjuten roman.