Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Emil Boss: Acceleration

Den arbetslinjerade människan. Rebecka Kärde läser en utmärkt poet som gestaltar arbetslivets monotoni.

DIKTSAMLING
Emil Boss
”Acceleration”
Lejd, 132 sidor

Nästan alla svenska poeter har ett annat jobb vid sidan av skrivandet, eller snarare skriver vid sidan av arbetet. Få låter däremot detta jobb genomsyra texterna i lika hög grad som Emil Boss, kassabiträde på Systembolaget. I sin andra diktsamling ”Acceleration” tematiserar han arbetet som politiskt fenomen och levd erfarenhet, och inte bara det: med den konventionella boken följer dessutom en kvittorulle på vilken hela diktsamlingen är tryckt.

Har han skrivit ut denna kvittorulle på jobbet? Jag hoppas det. Boss skriver en aktivistisk, nästan reportagebetonad poesi som sträcker sig bortom textytan och in i den dagspolitiska verkligheten, mot befintliga och fortfarande pågående arbetsplatskonflikter. I ”Acceleration” behandlas till exempel de vidriga förhållandena på en sydafrikansk vingård där Systembolaget är storkund. Det skulle inte förvåna mig ett ögonblick om han dessutom insåg värdet av att maska i litteraturens tjänst.

Boken, eller kvittorullen, i fråga inleds med en serie arkitektritningar av ett butiksgolv sett ovanifrån. På respektive skiss finns linjer som visar hur en försäljare rört sig över golvet under arbetspasset. Detta, lär vi oss senare, är så kallade spaghettidiagram, ett inom postfordistisk industri vanligt förekommande verktyg för att ”visualisera och eliminera slöseri i form av onödiga rörelser”. Onödiga förstås ur aktieägarnas perspektiv, snarare än försäljarens: att stå och prata en stund med kollegan kan ju vara det enda som gör arbetsdagen uthärdlig.

Boss skildrar en långt gången rationalisering där alla arbetsmoment ska effektiviseras, ofta på bekostnad av de som utför dem. Det självbiografiskt präglade diktjaget, också han anställd på Systembolaget, får sömnproblem och koncentrationssvårigheter av stressen. Toaletten är den enda del av arbetsplatsen där han inte är övervakad, men där övervakar han å andra sidan sig själv: när han går dit för att andas delar han in tiden i ”tre, fyra, fem minuter, så lång tid som ett normalt toabesök kan tänkas ta.”

Mellan den strikta formen och textens tematik uppstår en ovanligt fruktbar poetisk synergi. Det är som om arbetsdelningen, det anala räknandet och gränsdragandet mellan olika funktioner letat sig in i själva texten, något som bara understryks av Boss klara och precisa språk. I bokens första halva löper tre skilda stämmor parallellt över boksidan. Den nedersta spottar ur sig managementfloskler: ”levererar du resultat med glädje?”. Stämman i mitten ger röst åt kollektivet på golvet. Den tredje, översta stämman provar ett mer lyriskt tonfall, på jakt efter ett språk som kan kasta sina bojor: ”var ska dikten börja när språket känns så inkorporerat i ordningen att det inte längre har någon utsida?”

Frågan är klassisk, inte minst inom olika former av postkolonial litteratur. Hur tala om förtrycket när förtryckarens språk också är ens eget modersmål? Hur tala om lönearbete i ett samhälle där vartenda begrepp tycks kontaminerat? Boss gör verkligen sitt bästa för att besvara denna obesvarbara fråga: prövar olika tonfall, slänger in fotografier, knyter an till den fackliga kampen på vingården i Sydafrika. Nästan oupphörligen är det mycket, mycket bra.

Om kärntematiken i ”Acceleration” får mig att tänka på Pär Thörns lysande ”Tidsstudiemannen” (2009) är Johan Jönson en annan naturlig association. Precis som Jönson i ”Efter arbetsschema” (2008) gestaltar Boss lönearbetets kvävande monotoni genom att rada upp arbetsmoment: ”vi slår in varorna och slår ut summorna / vi hälsar / vi ler / vi frågar om kunderna vill ha påsar”.

Här finns dock en avgörande syntaktisk skillnad, en skillnad som kanske också sätter fingret på en punkt där de båda författarnas poetiker divergerar. Som Anders Johansson har påpekat i en läsning av ”Efter arbetsschema” har satserna hos Jönson nämligen inga subjekt: ”Packa happymealet.” ”Vända henne.” ”Ta rasten.” Arbetaren i fråga, den individ som de facto packar happymealet, har försvunnit. Kvar är bara handlingarna, utförda av en utbytbar och icke-suverän kropp, eller med Johanssons ord: ”Ett yttre som inte är uttryck för ett inre – en själ, en egentlighet, ett själv – utan för olika kapitalistiska vektorer.”

Fullt så krass är inte Emil Boss. Om Jönsons styrka ligger i det så djupt kännbara förmedlandet av lönearbetets avhumaniserande karaktär vill Boss snarare säga: vi är fortfarande människor! ”Vi” frågar om kunderna vill ha påsar! Så tar också det fackliga arbetet stor plats i dikten. Kollektivet förhandlar med cheferna, delar ut flygblad, driver en blogg om konflikten och får till slut igenom sina krav.

Sedan börjar de arbeta igen. Och jag märker att jag läser det som ett antiklimax: att de inte bara … spränger butiken! Där sällar jag mig ofrivilligt till Emil Boss medelklassbekanta, som säger att han har ett skitjobb och borde byta. ”Men arbetet måste ju göras av någon”, svarar Boss. ”Vilka är de egentligen, människorna som förtjänar skitjobben?”

Jag vill svara: ingen! Medborgarlön, automatisering! Ändå stannar frågan kvar hos mig. Det gör resten av den här utmärkta diktsamlingen också.