Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Emilia Degenius: ”Åka skridskor i Warszawa”

Emilia Degenius är psykiater. Hon föddes i Warszawa och kom till Sverige i början av 1970-talet.
Emilia Degenius är psykiater. Hon föddes i Warszawa och kom till Sverige i början av 1970-talet. Foto: Cato Lein

Osäkrade minnen. Judisk barndom i ­antisemitiskt Polen.

Emilia Degenius
”Åka skridskor i Warszawa”
Ersatz

I en historisk film får det aldrig råda något tvivel om vilka skurkarna eller åtminstone de skurkaktiga krafterna är. Om den historiska filmen handlade om en ung judinna som växer upp i 1960-talets Warszawa skulle det inte vara så svårt att identifiera de krafterna: den helt öppna kommunismen i folkrepubliken Polen och den dolda antisemitismen, officiellt naturligtvis avskaffad, men hela tiden närvarande och med jämna mellanrum uppblossande på nytt.

En poäng med Emilia Degenius minnesbok ”Åka skridskor i Warszawa” är att den förmedlar hur mycket grumligare verkligheten är. Inte för att de skurkaktiga krafterna är mind­re skurkaktiga: man får verkligen bilden av vilket småskuret helvete av köer och futtigt angiveri det socialistiska paradiset var, och hur antisemitismen kan finnas i en historielärares sidoreplik till en judisk elev om att Polen ju inte är elevens riktiga fosterland. Men för att tillvaron, särskilt för ett barn, är mindre självklar. ”En barndom är både enkel och svår, trivial och märkvärdig, lätt att bära och tung, ljus att minnas och smärtsam att återvända till, skön att ha vuxit ur och vemodig att längta tillbaka till, så även antisemitismens barndom.”

Dessutom berättas boken från ett nutidsperspektiv, av en vuxen kvinna som en gång förlorat sina föräldrar, lämnat landet och stängt dörren till sitt förflutna. Nu försöker hon forcera en uppenbarligen fortfarande ganska besvärlig polsk byråkrati och ta reda på vilken hennes historia egentligen var.

När dokumenten och minnesbilderna möts blir bilden motsägelsefull: hennes far, advokaten som förlorat sin första familj i koncentrationslägren och flytt till Sovjet, vad spelade han egentligen för roll under kommunismen? En hederlig man som bara försökte få allt att gå ihop eller en medlöpare som åkte dit under en utrensning? Vem var man själv, den privilegierade familjen som åker på semesterresor till Svarta havet eller offren för de små antisemitiska sidoreplikerna? Vem var mamman, den som skäller dagarna i ända på fadern eller den som kämpar för att hålla familjen vid liv efter hans död, genom att strö presenter och rosor omkring sig?

Det är den smygande känslan av att inte riktigt ha förstått vad som egentligen pågick som går igen när den vuxna Emilia återvänder till Polen: i brottningen med ett modersmål hon glömt, i hennes skräck för att bli övervakad och lurad när hon tar kontakt med polska myndigheter igen.

Den osäkerhetsfaktorn är snyggt förmedlad. Den blir i mina ögon onödigt betonad av ett stream of consciousness-flöde av barndomsminnen och en upphettad prosa – väldigt långa meningar med insprängda skiljetecken – som kommer i vägen för ämnet. Det finns en del att lära av de där tillrättalagda historiska filmerna ändå: ju mer svårgripbart ett ämne är, desto mer måste man slipa till sina redskap för att gripa om det.