Han bor inte kvar i huset där de sköt Pela. Han är skild från sin fru och bor i ett tvåvåningshus med sina anställda. På väggarna hänger fotografier på barnen, men Pela och hennes syster saknas. Han arbetar som bilmekaniker, har en egen verkstad. Han är bitter, arg på Sverige som har satt hans bröder i fängelse. ”Svenskar dödar också sina döttrar, så varför pratar de bara om kurder? Jo, för att kurderna inte har en regering som försvarar dem.”
Han säger att han inte saknar: ”Man behöver inte sakna. Det hände och det är slut.” Han ångrar sig inte. Han har gjort sin plikt, och han skulle kunna göra det igen, om ett barn beter sig dåligt. ”De är mitt hjärta, men jag ska ’borta’ dem.” Men det räckte inte med att Pela dog – för den som dör lever ändå vidare, i minnet. Hon måste försvinna, raderas ut, glömmas bort. Hennes gravsten är omärkt, och när han räknar upp sina barn utelämnar han henne – men Pela då? frågar intervjuarna. ”Men hon är ju slut!”
Emre Güngör och Nima Dervish är gäster i Pela Atroshis fars hem i irakiska Kurdistan. Det var här, för tio år sedan, som hon sköts till döds av sin far och farbröder. Güngör och Dervish har rest dit för att få svar på frågan varför en man dödar sin dotter. På Kumlafängelset har de också träffat Fadime Sahindals far, som sköt sin dotter 2002, och på ett kafé intervjuar de Sara Abed Alis kusin, som ströp henne efter en natt på ett disko.
Om dessa mord har det skrivits mycket, men hittills har ingen talat med männen. Många har försökt och till och med erbjudit dem pengar, men det är först nu som de vill berätta. Emre Güngör är socionom, troende muslim och arbetar med projektet Sharaf hjältar, som stöder unga killar att ta ställning mot hedersvåld. Nima Dervish är journalist och religionskritiker. Bokens struktur är som en blandning mellan UR, personlig dagbok och reportage och borde fungera bra som diskussionsmaterial i grupper.
Men man inser när man läser denna bok att gärningsmännen kanske inte heller har svaret. De talar mest om hur synd det är om dem själva, hur missförstådda och illa behandlade de är. De har inte dödat för sin egen skull, utan för släktens – men i stället för heder är det nu skam som vilar över familjen. Pelas bror upplever att alla förknippar hans släkt med mordet, att folk ryggar tillbaka när de hör hans efternamn.
Ingen av männen är religiös. Vad de har gemensamt är övertygelsen att deras rykte hänger på de kvinnliga släktingarnas sexuella rykte. Güngör och Dervish pressar männen: Saknar de? Ångrar de sig? Och visst är de ångerfulla, särskilt Saras kusin och Fadimes far – ”Jag har aldrig sett någon så ångerfull”, skriver Güngör – men när de talar om flickorna återkommer samma fördömanden: orsaken var hennes beteende. ”Pela pressade mig och jag gjorde detta”, säger Pelas far. Saras kusin säger att om Sara hade varit som Fadime hade det inte varit något problem, men Saras fall var ”allvarligare”: ”Sara befann sig på fest, med två svarta killar. Narkotika flödar på festen och hon är påverkad, de har sexuellt umgänge, i den åldern … Man tänker ’shit!’ ”
Lite för mycket av boken handlar om författarna själva. Om hur nervösa de är inför intervjuerna, hur de tar sig dit och dessutom återkommande tolkningar av vad männen menar, som inte alltid är så vassa och kunde ha utelämnats. Amatörpsykolog kan läsaren leka själv. För det är inte i tolkningarna som denna boks storhet ligger, utan i tonen. Güngör och Dervish talar om denna fråga med exakt rätt ton. De har en fantastisk fingertoppskänsla och lyckas med att hamna rätt i blandningen mellan kultur, individer, patriarkat, omständigheter, integration, religion och sexualitet.
Det som gör att vissa tolkningar av hedersvåld blir fel är inte att de har fel förklaring, utan att de använder fel mått. När man använder fel mått av något – för mycket kultur, för mycket mäns våld mot kvinnor, för mycket misslyckad integration – hörs det på att man talar med falsk, överspänd ton. Att ”det är samma patriarkat överallt” eller att ”det är en uråldrig kulturell tradition” eller att ”det har med misslyckad integration att göra” – allt detta är sant som delförklaring, men värdelöst som huvudförklaring. Och därmed blir det oanvändbart i arbetet mot hedersvåld.
Hos Güngör och Dervish däremot är det själva problemet som står i centrum: hur motarbetar man hedersförtryck? Det krävs något utöver det bredare arbetet mot mäns våld mot kvinnor. Man måste utgå från att den som utövar hedersvåld inte gör det för sin egen skull, utan för släktens rykte. Det kommer ur en kollektiv patriarkalisk kultur – men heder har också positiva aspekter, som att man tar ansvar för varandra, man låter ingen i familjen svälta. Güngör och Dervish vill förändra hedersbegreppet till något positivt: att vara stolt över att man inte är en förtryckare.
I sista kapitlet ger de en känga åt kulturrelativismen, som framför allt får representeras av den förra regeringens utredare Masoud Kamali. Att han kallade det rasism att ta upp frågan om hedersvåld gjorde mycket skada, skriver de. Inte bara för att rasister fick tillfälle att känna sig som tystade, utan för att det innebar ett svek mot utsatta. De avslutar: ”Lita på majoriteten av svenskarnas förmåga att hantera sanningen och se komplexiteten i problemet utan att hänfalla åt ett nedvärderande, rasistiskt synsätt.” För när man tror att talet om hedersvåld skapar rasism, glömmer man en sak: det finns inte rasism bara mot invandrarmän. Det finns även rasism mot invandrarkvinnor.
Rasismen mot kvinnor tar inte så mycket formen av skräck som av nonchalans. Man lämnar dem åt sitt öde, helt enkelt. Den rasism som ser kvinnor som oviktiga är mycket mer outforskad än rasismen som ser män som ett hot. Den har så lätt att offra kvinnorna för någon högre princip. Och på så sätt upprepar kulturrelativisten hedersvåldets logik: kvinnorna måste offras för att han inte ska fläckas ner – av rasism denna gång.
Han uttalar sig slängigt om burkor: ”Frågan kan verka onödig eftersom det på sin höjd rör sig om något femtiotal kvinnor i hela Danmark som faktiskt använder plagget”, som Dan Jönsson skriver i DN 12/9, eller som Masoud Kamali sagt om hedersförtryck: ”Det handlar om någon mindre procent, en liten grupp. Det är inget större problem” och därmed har han tvättat sig från anklagelser, just genom att återigen offra kvinnor. Han seglar vidare som en vidsynt och positiv person – medan kvinnorna sjunker i dyn, än en gång inte sedda, än en gång offrade.
Men hör noga på lättheten i avfärdandet: det är bara några få kvinnor … Hur många kvinnor behövs för att kvinnoförtryck ska vara ett problem? När blir vi så få att vi är ”onödiga?” Det behövs en bredare förståelse av rasism, och en insikt om att den som ignorerar kvinnor inte är en trovärdig antirasist. Och för att falla rätt i denna fråga: läs Güngör och Dervish, inte för att få en komplett förståelse, inte för deras psykologiska eller politiska tolkningar, utan för deras ton. Lyssna på tonen, i denna ton finns en nödvändig värld.